Inrymmer och främjar den svenska skolan en kallelsemedvetenhet bland sina lärare och elever?

Frågan kan ju i vissa kretsar uppfattas som överspelad och så kallad “förlegad”, något man i det påstått upplysta och moderna samhället – i deras ögon – skönt nog har lagt bakom sig.

Så är det ju dock inte. Det vet den svenska kristenheten, hon som en gång formade vårt lands skolväsende och lade dess omistliga grundvalar, de vi behöver mer än någonsin.

De värden regering och riksdag, kommunpolitiker och lärarkår, borde återupptäcka – och omfamna.

Låt mig få ta med Dig på en liten utflykt och promenad i maklig takt.

Långbryggan i Rättvik, rakt ut i Siljan, tillhör de mer kända landmärkena här i Dalarna. Med sina 628 meter är den dessutom sannolikt världens längsta insjöbrygga, tillika en av mänsklighetens längsta träkonstruktioner.

Många har sett den från järnvägen eller riksväg 70, långt färre dock gått och strosat på den.

Ursprungligen byggd för 1890-talets societetsgäster i syfte att nå ut till det könsuppdelade, eleganta och osedvanligt rymliga kallbadhuset, betjänade Rättviks långbrygga även de som ville ta ångbåten upp till Ovansiljan och Mora från den långgrunda Rättviken.

Att kallbadhuset imponerande nog var tornförsett förstärkte ytterligare elegansen i den tidigare kungliga sommarbadorten, när dåtidens gäster blickade ut över innanhavet Siljan, i folkmun Mashavet kallat.

Läget för den ärevördiga långbryggan såg inte särskilt bra ut år 1989, det år då sovjetryska diktatoriska kommunistsystemet, med dess påtvingande ateism, äntligen föll samman i Central- och Östeuropa.

Samma år bildades nämligen ideella föreningen Rättviks Långbrygga – för att på frivillig väg anskaffa medel till en helt ny långbrygga, identisk med föregångaren.

Genom att bland annat sälja 2638 bryggplankor á 500 kronor styck, försett med varje plankägares namn, fondmedel och skänkt virke, lyckades den ideella föreningen förverkliga företaget.

Totalt betingade bygget ett belopp av 2 908 706 kronor, detta enligt anslagstavlan ute på den konstgjorda holmen eller ön, varifrån ångbåtarna ännu går, 628 meter ut i Rättviken i Siljan.

Vad har detta med kallelsemedvetenhet hos lärare och elever i den svenska skolan att göra?

Varför berätta denna historia, dessutom mitt under brinnande och fruktansvärda krigsförlopp och krigsförbrytelser i Ukraina efter Putin-regimens olagliga och oprovocerade ryska militärinvasion den 24 februari?

Jo, jag tänker inte så sällan ungefär på följande vis, när jag ibland besöker Rättvik och då gärna flanerar på dess berömda långbrygga och blickar ut mot samhället, byarna och sockenkyrkan:

När rättvikarna, med befogad stolthet och revitaliserad hembygdskänsla, återinvigde socknens och kommunens återuppförda stolthet, långbryggan, på Sveriges national- och frihetsdag den 6 juni 1992, för nu 30 år sedan, hade de för varandra visat, och bevisat, vad sammanhållning, gemenskap, historia, kulturarv, andliga rötter och idealitet betyder.

Ja, helt omistliga värden, ytterst förankrade i en kallelsemedvetenhet att hedra förfäderna, vårda nuet och ingjuta framtidstro i ett gemensamt åtagande.

Just det behöver, akut och minst lika mycket, den svenska skolan återfinna och samlas kring.

Ytterst handlar det om att stå starka, samlade, enade och motiverade när en bygd, nation och rike, ja, som i detta nu en hel världsdel, med sitt demokratiska styrelseskick och levande kristna arv, verkligen utmanas.

I dessa tider måste också den svenska skolan veta varifrån den kommer och vad den bygger på för andliga, moraliska och civilisatoriska värden då samhällets grundvalar – och ytterst hela existensen – står på spel samt hotas och plågas av krig och terror.

Lennart Sacrédeus