Artikeln publicerades i Kristen Fostran nr 1, 2012

Tonläget i Sverige har skärpts gentemot friskolor. Inte minst sådana där verksamheten vilar på kristen grund.

Kristendomens roll som källa för den västerländska samhälls- och kulturutvecklingen, eller den judisk-kristna värdegrundens betydelse för såväl allmänhetens moraluppfattning som juridik och rättsväsende, talas det märkligt tyst om.

Frågan är väl till exempel hur många deltagare i populära frågesporter på tv som skulle klara av frågor om vem som tog emot de tio budorden, vad de innehåller,  eller vad berget hette där det hände.

Dock behöver man inte fastna i förfäran över situationen. Se det hellre som en utmaning – här finns ett missionsuppdrag som var och en kan delta i utifrån sina förutsättningar och sammanhang i vardagen.

Det sägs ofta att Sverige är ett pluralistiskt land med öppenhet för mångfald.

Så motsägelsefullt då att staten när det kommer till barnuppfostran och utbildning allt mer tycks vara ute efter att begränsa möjligheterna för föräldrar att själva välja hur de vill leda sina barn i detta avseende.

Hemundervisning, som för en del barn och familjer har visat sig fungera bra, är det numera närmast omöjligt att få tillstånd för enligt skollagen.

Föräldrar som håller fast vid hemundervisning, riskerar kraftiga böter. Politiska röster höjs också för att sådana föräldrar ska kunna bli fråntagna sina barn.

Vidare har flera nya ansökningar om att starta friskola fått avslag och även befintliga friskolor som har skött sig under många år får finna sig i en hårdare granskning. I värsta fall kan de råka illa ut på formella grunder, om huvudmannen – låt oss säga en kristen församling – till exempel inte har stadgar som faller myndigheterna på läppen.

Även i friskolor med kristen profil ställs det nu krav på att undervisningen ska vara ickekonfessionell och att konfessionella inslag ska vara frivilliga.

Vad är då egentligen konfessionella inslag, frågar sig vän av ordning?

Människor som lever ut sin tro i vardagslivet skiljer knappast på ”religiös tid” och ”övrig tid”. För den som lever i en nära relation till sin skapare är djupast sett hela livet en gudstjänst, en bekännelse, i ord och handling.

Kanske är det för mycket begärt att Skolverket och Skolinspektionen eller Utbildningsdepartementet fullt ut ska kunna ta till sig en sådan syn.

Säkerligen tänker sig lagstiftaren gudstjänstliknande inslag som bön, psalmsång och så vidare, även om verkligheten inte är så enkel. Skolans profil kan mycket väl, mer eller mindre, genomsyra hela verksamheten.

I en akademisk uppsats på lägre nivå för några år sedan framgick att författaren såg en farhåga för konflikt mellan barnets rätt och föräldrarnas rätt.

Det går visserligen inte att bortse från risken att föräldrar mot bättre vetande och ”i god tro” gör val åt sina barn som senare i livet visar sig vara mindre lyckade.

Å andra sidan är det föräldrarna som bäst känner sina barn och vet vad som är gott för deras utveckling.

Dessutom är föräldrarätten fastslagen i internationell rätt. I Europakonventionen, antagen som svensk lag 1995, står det att staten ska ”respektera föräldrars rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse”.

Tänk på att föräldrarnas rätt inte är till för föräldrarnas egen skull, utan för barnens skull.

Varför ska detta vara så svårt att respektera i ett pluralistiskt och mångkulturellt land som Sverige?