Efter fastlagen (fastlagssöndagen, blåmåndagen, fettisdagen) inleds själva fastan med askonsdagen, som varar till påsklördag (påskafton). Om man räknar bort söndagarna, som inte är fastedagar, varar fastan i 40 dagar. Fyrtio är i Bibeln talet för syndaflodens dagar, ökenvandringens år, Jesus fastade i 40 dagar.

Fastetiden tar oss med i vandringen med Jesus mot korset och uppståndelsen. Låt oss gå den vandringen, med Jesus. ”Vi går nu upp till Jerusalem”, säger Jesus till sina lärjungar. Så sjunger vi också i den kända fastepsalmen ”Se, vi går upp till Jerusalem” (Svensk psalm 135:1).

Så har kristna i alla tider inte bara läst om och hört om denna Jesu väg till korset som en berättelse att liksom hålla visst avstånd till, utan vara med, delaktig själv, i vandringen. ”VI går …” Jesus interagerar – om vi nu ska använda detta modeord – med sina lärjungar. Han vill gärna att vi är med och vi behöver vara medvandrare och vi ÄR som Jesu lärjungar människor som går med Jesus, följer honom, som han har kallat oss till: ”Följ mig” säger han mer än en gång till Petrus och andra. Vad innebär den fastans väg? Tre saker vill jag peka på här.

Vandringen med Jesus är:

1. Vandringen i prövningar och kamp

Ja, det är inte en dans på rosor att gå med Jesus mot korset. Den vägen rundar inte, går inte förbi eller ovanför svårigheterna, men genom dem. Så var det för Jesus. Så är det ju också i varje människas liv, för var och en som vill gå med Gud genom livet. Vi kommer inte undan vare sig prövningar eller kamp. Vi möter det så tydligt med Jesus.

Där kommer prövningarna också för honom. Han frestades, som vi alla, av djävulen i öknen, av lockelsen att utnyttja sin makt för egen del, av möjligheten att gå en annan väg än den som var hans. Liknande frestelser och lockelser drabbar oss, ofta och ibland hårt. Motmedlet och botemedlet mot dessa frestelser var för Jesus Guds ord. Så är det också för oss. Vi har fått Guds ord om löftet att prövningarna inte skall bli oss övermäktiga och beskydd i hans närhet.

2. Vandringen i ödmjukhet och tjänande

Jesu väg är ödmjukhetens och tjänandets väg. Det blir så tydligt på vägen mot korset. ”Han antog en tjänares gestalt” står det i Kristushymnen i Filipperbrevets andra kapitel (Fil. 2:7). Jesus säger själv om sitt uppdrag: ”Så har inte heller Människosonen kommit för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många” (Matt. 20:28).

Och det gäller också hans lärjungar, dig och mig, att vandra med honom i ödmjukhet och tjänande. Kan denna fastetid bli en särskild tid för att söka leva så i Jesu efterföljd? Vi kanske kan offra något lite av vårt överflöd, avstå något från sådant som vi inte måste ha? Det kan bli en övning i att avstå, liksom Frälsaren ”avstod från sin härlighet”, för att så som hymnen börjar: ”Var så till sinnes som Kristus Jesus var” (Fil. 2:5), att sträva efter att likna honom, som är vår Herre, förebild och Frälsare.

Men aldrig som en lag eller tvingande. Att vara ödmjuk och tjänande, offra och kanske fasta och avstå från något, är inget man gör vare sig för att bli hyllad av människor eller för att bli godtagen av Gud. Jesus uppmanar istället att den som fastar – och det gäller även bönen och goda gärningar – skall göra det i det fördolda (Matt. 6:18). Ja, där försvann all vår stolthet över oss själva och även prestationsångesten. Vi gör det frivilligt och bara inför Guds ansikte. Men visst vill väl du vandra med Jesus och påverkas av honom och hans gudomliga sinnelag, goda Guds hjärta?

3. Vandringen för din skull mot korsets och uppståndelsens härlighet

Visst är vägen med Jesus mot korset kantat med mörka skuggor, som vi har sett. Men framför allt är det en vandring som ger tröst och hopp. För annat kan det inte bli när målet där framme är Guds kärlek som redan nu i varje stund omsluter och bevisas i Jesu korsdöd: ”Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss” (Rom. 5:8). Allt som sker, det vi går igenom och möter och kämpar med får en himmelsk ton, när vi hör och tar till oss detta; ”För oss”. Det är frälsningens stora ärende och adressat. För dig, har det skett. För dig, när du tar emot Kristi kropp och blod i nattvarden. För dig, när du är med också på Golgota. ”Where you there when they crucified my Lord?” sjunger vi i en gospel.

Därför är fastan också något glädjefullt, som gör stegen lättare. För varje steg vi tar med Jesus på hans väg, så kommer vi närmare – inte döden i första hand – men honom, härligheten, himlen. Som någon sagt: en kristen har det bästa framför sig!

Lennart Johnsson