Skolan behöver ha en förankring i något.

Detta något måste vara djupare och bestående, alltså inte en dagslända eller vad som uttrycker tidsandan, det som råder för tillfället men obevekligt kommer att bytas ut till förmån för nya och förändrade majoritetsuppfattningar och konventioner i en kommande tidsanda.

Något mer krävs alltså.

Hävdvunna sanningar, att hålla sig till, fyller med andra ord en nödvändig funktion för att skapa stadga, kontinuitet och kunna binda samman generationerna, dåtid med samtid som framtid.

Seder och traditioner ligger nära detta centrala tankegods. Vad som är en sed är i grunden en god sedvänja, annars borde den inte kunna ha överlevt år från år, generation efter generation, sekel efter sekel.

I sin tur gestaltar seden och traditionen, i ord och handling, ett beteende och en företeelse som upprepas – och därmed, över tiden, blir igenkänd, bekant, befäst och internaliserad, alltså en del av de berörda personernas inre liv och självförståelse.

Traditionen betonar att seden traderas, berättas, uttrycks, gestaltas, förs vidare, gång efter gång. Vad som är sedvanligt, återkommande, i regel knutet till högtider eller andra särskilda tillfällen under året och i livet, är just det vi ser som och kallar seder, det som traderas, traditioner.

Kristen livsgrund är inte bara denna digitala tidnings namn, utan också ett program och en målsättning. Även om manifest och dokument kan skrivas om, blir de inte desamma och upplevs inte längre som något handfast och stadigt att hålla sig till, ifall också innehållet, stegvis eller hastigt, byts ut till oigenkännlighet.

Är nämligen då inte längre just det angelägna – som man gemensamt brann och kämpade för – inte mer värt än så?

Ett av de mest konkreta och enklaste sätten att beskriva vad kristen livsgrund är och står för, handlar faktiskt om hur vi beskriver och talar om det uppväxande släktets tillkomst, om att få barn och därmed bli förälder.

Medan många äkta makar och sambopar i dagens Sverige tanklöst, eller kanske också medvetet, uttrycker i dagligt tal att ”vi skaffat barn”, vill innerst inne inte de som står för en kristen livsgrund formulera sig, eller ens tänka, i samma banor.

Barn i ett äktenskap, eller en samborelation, mellan en man och en kvinna, innebär ju knappast att gå till en livsmedelsbutik, eller ett skafferi, för att hämta ut barn likt en vara, att ”skaffa barn”.

Visserligen kan en stark vilja uttryckas mellan mannen och kvinnan i en gemensam barnlängtan och välsignas med barn och att bli föräldrar. Men därmed inte sagt att paret ”skaffar barn” likt något som levereras på beställning.

Nej, här handlar det i stället, utifrån den kristna livsgrunden, om att ”få barn” eller kanske till och med, med ett frommare och mer andligt laddat språkbruk, ”välsignas med barn”.

Orden om barn som ett skafferi eller barn som en gåva rymmer därför, ärligt talat, en avgrundsdjup skillnad i inställningen till livet, till livsgrunden, till frågan om livets ursprung och om en högre makt.

Kristendomen som religion säger oss att här finns en relation, själva stommen till ordet religion, mellan Skaparen och mänskligheten.

Att sedan den relationen, i sin tur, rymmer en tredelning – varje människas behov av en relation till Skaparen och skapelsen, till medmänniskorna, till sig själv – illustrerar just den visdom, det djup och den bestående stadga som gör att kristen livsgrund bevisligen inte är en dagslända.

Just därför förtjänar kristen livsgrund fortsatt att utgöra den svenska skolans stabila och bestående stomme och bas.

Lennart Sacrédeus