Länge var det bara en molande känsla: ”Vilda elefanter klampar omkring i den porslinsbutik som är Guds rike och Kristi kyrka! Så mycket knuffas omkull och krossas under fötterna på klumpedunsar som inte vet hur man ska tänka och leva i Guds församling. Hur ska jag kunna rädda det som räddas kan och försvara det jag måste?” Men så någon gång under en högmässa i våras började det växa fram en ny tanke inom mig. ”Tänk om det är precis tvärt om? Tänk om det är Gud själv som är en robust och trygg elefant som rör sig i en porslinsbutik som är mänskligheten?” Lustigt nog kom den här gudstjänsten att avslutas med ett postludium som kom att låta som när elefanter tågar in på en cirkus. Jag kände mig ganska befriad och upplyft (som av en osynlig snabel) av den tanken. Om Gud är robust och tung, behöver ju lilla jag inte vara så ängslig för att Gud ska gå sönder. Eftersom Gud och Guds rike är så viktigt för mig behöver jag ju inte heller känna mig så hotad. Som Guds barn får jag ju tänka att jag är en elefantunge, lite klumpig men så stor och stark att inga farliga rovdjur kan rå på mig. 

I den glada barnsången om elefanterna som balanserar på en liten spindeltråd och tycker det är intressant, kan vi tänka på de Jesustroende barnen som ofta kommer från trygga hem. Självklart kan de få höra sådant i skolan som inte stämmer med vad de tror, ibland kan de bli retade och utstötta. Men vi kristna vuxna måste verkligen försöka vara vuxna och inte använda barnen som slagträn i något slag kulturkrig, där vi med misstänksamhet och porslinskänslighet ser på de miljöer där barnen måste leva sin vardag. Hjälp barnen att förstå att vi kristna inte har en liten pludivutt-gud med känsliga tår som jämt gnäller och bli kränkt. Det kan möjligen finnas någon annan religion där anhängarna ofta förhåller sig så. Vi kristna tror på Jesus Kristi Gud och Fader, Skapare av himmel och jord. Han går fram som Han vill i den här världens porslinsbutiker och Gud är varken känslig eller hotad. Gud är den vuxne i vårt livsrum och vill alla människors väl för tid och evighet. I Guds gemenskap får Guds barn också vara trygga och robusta och försöka vara de vuxna som orkar se bort ifrån egna behov och ta ansvar för andra. För kristna barn är det förstås en balansgång att leva i öppenhet och ansvarstagande kärlek, i skolan till exempel, och samtidigt vara trogna mot Gud och mot sig själv. Men om vi hjälper de kristna barnen till en självbild där de ser sig själva som trygga och stryktåliga och starka i gemenskap med Jesus då kan de börja bidra till att skolan och samhället blir en bättre plats att vara på för alla. Låt oss tala med barnen om att det är en balansgång som att gå på en liten, liten spindeltråd men om tråden brister och man ramlar omkull så reser man sig upp igen och börjar balansera på en ny tråd. Det är intressant att utveckla balansen att vara öppen i en grupp och samtidigt vara trogen mot sig själv. Så får våra kristna barn – Guds trygga barnaskara – hämta andra glada elefantungar och tillsammans med dem sprida kärlek och glädje till andra, förvissade om att den stora heliga elefanthjorden består när alla världens porslinsbutiker fått stänga.

Fredrik Sidenvall

PS. Om du inte kommer ihåg den glada barnsången som tas upp i ledaren finns den att lyssna på här: