Denna höst och vinter firar L. M. Engströms gymnasium i Göteborg sitt 100-årsjubileum och det är en viktig begivenhet, av flera skäl.

Under årens lopp, sedan 1924, har skolan haft cirka 4 500 elever, varav de allra flesta fortfarande är i livet. För många av dem, och deras lärare, är jubileet en stor och viktig begivenhet. Vid en av skolans jubileumssamlingar, en gudstjänst i Göteborgs domkyrka (där skolan i årtionden firat sina skolandakter), samlades mer än tusen personer, och fler aktiviteter är på gång. Till en kommande festlighet är Göteborgsoperans lokaler uppbokade … 

Detta 100-årsjubileum är viktigt inte bara för de närmast berörda. Det är i själva verket en stor sak för hela Skolsverige och för svensk kristenhet. Som framgår av den nyligen utkomna jubileumsboken, L M Engströms gymnasium 100 år, är gymnasiet Sveriges största och äldsta kristna friskola, därtill en av landets äldsta och största friskolor, alla kategorier. För att använda en bild som passar på Västkusten är LM, som skolan numera oftast kallas, ett av ”flaggskeppen” i friskolevärlden. Med en årlig intagning på cirka 200 elever är skolan en av de populäraste skolorna i göteborgsregionen, det vet jag som gammal skolpolitiker i Marks kommun.

Varför är då detta jubileum så viktigt? Det är det, enligt min mening, av flera skäl, som framgår vid en noggrann läsning av jubileumsboken. Av personliga skäl vill jag inte recensera boken i sig. Då tänker jag inte på att jag själv varit lärare där under tre terminer (1996–98) och under lång tid varit adjungerad i styrelsen för skolan (1996–2015), utan mitt skäl är att jag själv medverkar i boken med en inledande historik över skolans tillkomst.

Däremot vill jag gärna lyfta fram bokens senare delar, där styrelseledamöter och personal medverkar. Ur ett skolpolitiskt perspektiv är dessa delar både viktiga och intressanta.

Till att börja med: Skolan grundades som ett enskilt gymnasium för blivande präster (”Prästgymnasiet”), men har sedan 1970-talet varit ett allmänt kristet gymnasium som vänt sig till alla intresserade elever i göteborgstrakten. I boken möter man en rad märkliga livsöden, som slår hål på de flesta fördomar om kristna skolor. En av eleverna (MN) arbetar nu på Filippinerna för Röda korset, men var tidigare anställd på Panzisjukhuset i östra Kongo. En kvinnlig domare (EE) skriver:

När jag ser tillbaka på mina år på LM så var detta en tid med vänskap, skratt och pluggande. I den ordningen. Omgiven av ansvarsfulla vuxna som ville oss väl. Jag kände mig trygg där.

En annan elev (SE, numera veterinär) skriver om sin gymnasietid:

Inte minst har jag fått med mig att ta vara på de människor som längs med livets väg ger av sitt ljus när man själv vandrar i mörkret och att dela med sig av sitt eget ljus när andra behöver det.

Att några av eleverna på senare årtionden blivit präster eller pastorer (i diverse samfund) är inte överraskande utan naturligt. Däremot noterar jag att en av eleverna (LS) numera är ambassadör. Lustigt nog fick just hon uppleva den epok, då gymnasiet huserade i det gamla ryska konsulatet – där ett utrymme utgjorde en avlyssningscentral … Och en tjej (VL) med intresse för sång och dans sökte medvetet till skolans estetiska program, där hon hade den ”underbara Elisabeth Lithner” som lärare. Vad eleven gör nu? Hon och hennes man, ukrainaren Alex, utgör numera ett av USA:s främsta par på professionell dans, men hon saknar fortfarande den underbara oas fylld av sång och kärlek som LM Engström var …

Under det gångna seklet har skolan naturligtvis mött en rad problem och svårigheter; några av dem skildras i de båda inledande artiklarna (av mig respektive Anders Hultgren). Inte så få problem är skapade utifrån, inte minst statliga myndigheter. Utifrån detta är det anmärkningsvärt att Kyrkliga förbundet, en liten organisation som nästan alltid existerat under ganska enkla omständigheter, i hundra år kunnat stå bakom ett gymnasium som på många sätt har lyckats så väl med sin primära uppgift: att fostra ungdomar för en okänd framtid.

En av eleverna (återigen MN) skulle söka in på Göteborgs universitet för studier i spanska. Antagningen skedde genom en intervju på institutionen.

Professorn frågade vilken skola jag gått på. När jag svarade LM Engströms gymnasium sade hon:

– Jaså, då har du haft västra Sveriges bästa spanskaundervisning för gymnasiet. 

Lustigt nog figurerar spanskläraren ifråga (ID) själv i boken, där man får del av hennes minnen och reflexioner kring sin lärartid. Hennes skildring av hur det gick till när lärarkåren en gång löste problemet med en penningstöld inom en elevgrupp är kul – och lösningen genial!

Själv tycker jag att det är ett rent nöje att läsa alla de personliga skildringar som kommer inifrån ”huset”. Det jag noterar, som före detta skolpolitiker, är hur många intressanta glimtar man får av kristen skolmiljö ur ett elevperspektiv. Det är uppenbart, att högstadietiden för många elever ofta hade varit plågsam medan gymnasietiden på LM kom som en befrielse. En elev (DD, numera pastor) fångar upp detta perspektiv på ett sätt som man möter på flera ställen i boken:

För många handlade mycket av högstadietiden om att passa in och inte sticka ut. På Bukärrskolan hade så gott som alla samma sorts moppe och gärna samma märke på kläderna. Här möttes jag av något helt annat. Om högstadiet för många handlade om att inte sticka ut så handlade gymnasietiden på LM snarare om att få hitta sig själv och att få vara sig själv. [- – -] När jag för ett tag sedan pratade med ett par LM-elever så beskrev de också skolan som en plats där de blir sedda. Flera av mina lärare blev mer än bara lärare för mig, de blev framför allt förebilder. De visade mig ledarskap på ett konkret sätt. [- – -] Jag hade lärare som såg mig, trodde på mig och utmanade mig. Jag fick förmånen att vara en del av en varm och ambitiös klass med vänner som sporrade varandra.

Så har det alltså, enligt många elevvittnesbörd, sett ut på en specifik kristen skola i Sverige under de senaste årtiondena. Detta är viktigt att minnas i en tid när det är uppenbart att en rad krafter (inte minst vissa politiker, statstjänstemän och journalister) gör allt vad de kan för att angripa kristna skolor, inskränka deras handlingsutrymme och, om möjligt, få dem stängda.

För alla som är intresserade av skolfrågor och skolpolitik ger boken L M Engströms gymnasium 100 år alltså anledning till många tankar och reflexioner. Den skildrar hur det ser ut och har sett ut på en kristen skola i Sverige. Så vill vi att det ska kunna vara också i fortsättningen. Dagens ungdomar förtjänar att få en lika bra skolmiljö som tidigare generationer har haft det!

Rune Imberg
Präst och teol. dr, lektor em. i kyrkohistoria på Församlingsfakulteten i Göteborg

Bild: LM Engströms gymnasium, gamla biskopshuset. Sekreterare, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons