Vi har nu, ännu en gång, fått gå in i ett nytt år: Nådens År 2025.

Vissa årsskiften minns man extra väl.

Övergången vid millennieskiftet, när 1999 gick över till 2000, minns väl de flesta, det vill säga om man är 30 år eller äldre. Det var det nyåret man allmänt väntade på att våra samhällen skulle kollapsa på grund av den nyligen genomförda datoriseringen. Problemet identifierades som den så kallade millenniebuggen (”Y2K”), alltså att datorerna inte skulle klara av skiftet från 99 till 00, i och med att man vid denna tid bara brukade använda 2 siffror (97, 98, 99 och så vidare) i stället för som nu fyra årtalssiffror. Och vad hände? I princip ingenting! Och om du har glömt av Markoolios låt Millenium 2 – var tacksam över ditt dåliga minne!

För egen del inträffade en originell händelse 30 år tidigare, när jag som tonåring levde i Kenya med mina föräldrar som var missionärer. Vi bodde på en missionsstation, Matongo, några mil från Victoriasjön. I anslutning till kyrkan fanns det en rejäl svensk kyrkklocka. Den användes uteslutande till att ringa samman till gudstjänst, däremot fanns det ingen tradition att ringa in årsskiften. Men inför nyåret 1970 bestämde jag mig för att ringa in det nya årtiondet, det så omsusade 70-talet. Alla – både afrikaner och vita – visste att vi levde under en historisk tidsålder. Under 1960-talet hade i princip hela Afrika avkoloniserats och bara några månader tidigare, i juli 1969, hade de första människorna landstigit på månen. Så nyårsafton 1969 gick jag, som 16-åring, på eget bevåg till klockstapeln och ringde in 70-talet i den ljumma afrikanska nyårsnatten. En mäktig afrikansk upplevelse – som jag ensam på hela jordklotet kommer ihåg!

Ja, ja. Vi minns år och årsskiften på de mest skilda sätt. Däremot delar vi många av de existentiella perspektiven med alla människor. Detta innebär just nu: Vi har inte bara fått ett nytt år – vi har, framför allt, alla fått ett Nådens år 2025.

Min tid står i dina händer, läser vi i Psaltaren 31:16. Bibeln är full av sådana tidsperspektiv som betonar att det är Gud som har skapat allting, inklusive tiden. Det är han som, av sin nåd, ger oss livet och vår livslängd. Detta poängteras på en rad olika sätt, till exempel i Psaltaren 90: Vårt liv varar sjuttio år eller åttio, om krafterna räcker. När det är som bäst är det möda och bekymmer. Snart är det förbi, vi flyger bort. Lustigt nog är psalmen skriven av gudsmannen Mose, en man som själv blev 120 år … Och människosläktet kan, sedan tusentals år, bekräfta sanningshalten i ett annat bibelord, där Gud säger: Min Ande skall inte bli kvar i människorna för alltid på grund av deras förvillelse. De är kött och deras tid skall vara etthundratjugo år. (1 Mos 6:3) Många människor får uppleva sin hundraårsdag, men de följande dagarna och åren blir inte så många.

Som kristna har vi all anledning att betona att det inte handlar om ett år i största allmänhet, utan om ett nådens år, en gåva som vi får ta emot ur Guds hand och förvalta. Ingen vet när ”silvertråden brister och den gyllene skålen slås sönder”, som Predikaren formulerar det så uttrycksfullt (Pred. 12:6).

Om vi då i våra tankar går vidare på ett mer konkret plan – hur ska vi då förvalta detta nya år? Hur ska vi tänka, och vilken är egentligen Guds mening med det nya året?

Många människor passar i samband med nyår på att avlägga nyårslöften. Hur de utfaller? Tja, det blir ofta att man lovar runt och levererar tunt. Dessa löften kan vara bra och nyttiga i sig, men ur ett kristet perspektiv kan det vara mer fruktbart att tänka på våra visioner och Guds planer.

Gud har planer för varje människa och de är bland annat kopplade till våra olika kallelser. Hur de ser ut beskrivs på många ställen i Bibeln, bland annat i Efesierbrevet. I ett intressant avsnitt, 4:11-16, talar Paulus först om de personer som Gud kallat till ledarskap i sin kyrka och därefter om vilket resultatet av deras arbete, enligt Guds plan, kommer att bli: Att vi växer till i enhet i tron, kunskap om Guds Son och andlig mognad (”manlig mognad”) vilken innebär ”att vi blir helt uppfyllda av Kristus”. Sådan är Guds plan för oss människor, både för oss som individer och som kollektiv, i våra kyrkor och församlingar.

Hur ska vi uppnå detta? Det är här som våra visioner fyller en viktig funktion. Visioner handlar inte om att några viljestarka personer får vissa fixa idéer som de lyckas påtvinga andra människor. Det handlar snarare om att vi kristna lyssnar in: Vad vill Gud göra idag – bland oss – i de sammanhang där vi lever och engagerar oss – med de krafter och den utrustning vi fått?

Som kyrko- och missionshistoriker har jag blivit fascinerad av visionernas stora betydelse. På ett konkret sätt kan man härleda många kristna företeelser och fakta till olika visioner som drivits av några personer och som sedan kommit att delas av individer och grupper. Institutioner som L M Engströms gymnasium i Göteborg (en nybliven 100-åring), Församlingsfakulteten i Göteborg samt Vasaskolan i Göteborg är tydliga exempel på visioner som blivit verklighet i Sverige. I missionsländerna kan vi se att flera av de stora evangelisk-lutherska kyrkorna i Afrika, eller åtminstone vissa stift, går tillbaka till visioner att nå oromo-folket i det inre av Afrika med evangeliet.[1] Dessa visioner började formuleras för cirka 175 år sedan i Europa och har lett till att det nu finns 20–30 miljoner lutheraner i Afrika! Exemplen på kraftfulla kristna visioner är otaliga – en av de mest framgångsrika var visionen att utrota slaveriet.

Utifrån ett årsskifte finns det alltså anledning att på nytt ställa frågan:

Hur ser Guds planer för mitt liv ut under detta år? Vilka visioner går jag och bär på – i mitt liv / i min familj / i de andliga sammanhang där jag är engagerad / i min vardag i samhället? Hur kan jag tjäna Gud och mina medmänniskor i dem?

Jag önskar dig, käre läsare, en god fortsättning på det nya året, Nådens År 2025!

Och glöm inte bort: Tid och nåd de följas åt!

Rune Imberg

[1] Den kraftfulla oromo-visionen har jag beskrivit bl a i en artikel i en dansk nättidning, eMissio 6/2021, ”Bilderna berättar – om gränsöverskridande och ’normbrytande’ drag i svensk pietistisk mission”; https://emissio.net/index.php/emissio/article/view/161/167. Historiken bakom L M Engströms gymnasium har jag tagit upp i boken LM Engströms gymnasium 100 år, s. 13-29, och upptakten till Församlingsfakulteten i boken Nåd och sanning. Församlingsfakulteten 10 år, s. 13-46.

Bildtext: