Sent i november dissades de dystopier gymnasieungdomar matas med bland dem Flugornas herre av William Golding som till och med fick nobelpris i litteratur. Nu fick vi alldeles nyss en ”Läslista för gymnasieskolan” (Skolverket). Flugornas herre saknades men inte var det några muntra titlar med på listan. Den utbildningspositiva Anne på Grönkulla saknas medan den sorgligt vackra Kejsaren av Portugallien är Selma Lagerlöfs enda verk på listan. Den uppsluppna satiren Röda rummet blev självklart inte Strindbergs bidrag utan den pessimistiska kristendomsfientliga novellen ”Dygdens lön”, varför inte ”Ett halvt ark papper”? I övrigt ser det ut på liknande sätt med Främlingen av Camus som typ minst användbara roman i dagens skola på den deprimerande listan. Men vi slapp trots allt Golding. Troligen ändrar det inget av hur skolor läser ändå eftersom Golding redan finns i klassuppsättnngar runt om i skolvärlden.

Att lämna den därhän i skolsammanhang vore därför förhastat. Kanhända har någon varit förskonad från denna roman och därför kommer här en kort resumé: ett gäng pojkar från en klassisk engelsk internatpojkskola överlever en flygolycka men finner sig strandade på en öde ö i tropikerna. Snabbt utvecklas kaos, hierarkier, konkurrens och mobbing. Allt slutar i mord.

Ett socialpsykologiskt experiment med barn i samma ålder som i denna bok utfördes nyligen och cirkulerar på sociala medier. Ett gäng pojkar stängdes under några dagar in i ett hus med mat och snacks men utan vuxen närvaro. Resultatet blev snarlikt Flugornas herre. När de släpptes ut ur huset var det fullkomligt förstört. Ingen funderade ett ögonblick på att städa upp i det totalförstörda huset. Samma experiment utfördes med lika många flickor i samma ålder och resultatet blev samarbete, ordning, städscheman, lagad mat på bestämda tider, utvecklande kreativa aktiviteter och när de lämnade huset städade de efter sig. Är det alltså en fråga om medfödda könsskillnader? Var det pojkarnas outvecklade hjärnor som skapade kaoset?

Låt oss se på ett scenario som var detsamma som det i Flugornas herre men i verkligheten. Om detta rapporterar bland annat en artikel av Rutger Bregman i The Guardian: Pojkar strandade på en öde ö utanför Australien i 15 månader. Dessa pojkar skötte sig dock på samma sätt som flickorna i det moderna experimentet.  Inget påminde om William Goldings dystopi. Vad gjorde att det blev så här?

Vore det könstillhörigheten så hade ju även pojkarna i Australien betett sig som i Flugornas herre. Men så blev det alltså inte. Goldings roman brukar analyseras som att det blir så här om vi inte har en stark makt som håller oss på mattan: ”Se på Jugoslavien när Tito dog! Vi behöver starka ledare för att undvika kaos.” Men är det verkligen sant? Den holländska historikern Rutger Bregman, ifrågasätter den slutsatsen utifrån exempelvis de strandsatta pojkarna i Australien.

Han menar att orsaken var det dysfunktionella skolsystemet som bygger på pennalism och hierarkier varifrån pojkarna i Goldings dystopi kom till ön. Det skolsystem Bregman syftar på var så förfärligt för barn att Torsten Ehrenmark berättar om en krigsveteran som varit med om landstigningen i Italien under andra världskriget och som barn gått på internatskola. Mannen kämpade på stranden med sina kamrater som föll döda och sårade ner omkring honom men han sprang vidare rakt fram eftersom han tänkte: ”Det är i alla fall inte värre än skolan.”

Pojkarna på den riktiga öde ön kom däremot från en kristen skola. De hade där lärt sig vänlighet och samarbete, inte ”kamratuppfostran” och konkurrens. Men det förklarar inte att de välmående amerikanska gossarna i det nyligen genomförda experimentet demolerade huset och betedde sig som i Flugornas herre. Även här tolkades resultatet som en frukt av uppfostran – eller kanske bristen på densamma. Pojkar förväntas i en USAnsk kontext busa, ”boys will be boýs”, flickor förväntas ta ansvar och hänsyn eftersom de fostras enligt kristna principer oavsett föräldrarnas religion.

Det räknas förstås som ”anekdotisk” bevisföring men visar oss inte den vardagliga verkligheten i skolans värld just detta? Snälla pojkar och flickor samarbetar och når goda resultat i det de gör medan individualistiska busungar klarar sig sämre i de flesta sammanhang trots att de ofta får regera i klassrum och korridorer på de snällas bekostnad. Snällhet och samarbete är det som gjort människan framgångsrik, inte konkurrens och utslagning. Den judisk-kristna etikens fokus på att samarbeta och se till sin nästas behov är i längden framgångsrik även om de egenskaper som skapar det mest framgångsrika samarbetet föraktas.

Vi ser hur snälla pojkar mobbas och duktiga flickor föraktas, men vi ser också hur allt faller ihop om vi låter galna terrorsekter och iskalla gängmördare regera, som i det sorgliga exemplet Haiti, eller Gaza de senaste knappt 20 åren. Judar är hatade med sin ”snälla” etik som får Israel att byta ut tusen kriminella mot 33 oskyldiga gisslan. De våldsamma pro-palestinierna regerar gator och torg. Men får folk välja mellan Tel Aviv och Teheran väljer de normalt Tel Aviv. Därför är det lycka att jobba i en skola som bygger på judisk-kristen etik. Här får vi verkligen göra skillnad med den kristna fostran som världen behöver.

Slutsatsen blir alltså att Golding har fel, vi behöver inte diktatorer för att sköta oss. Däremot behöver vi Jesus och judisk-kristen etik. Så här när vi nyss firat jul får vi vara tacksamma för att Gud inte är den som styr med terror utan kommer till oss som ett spädbarn som måste tas om hand av osjälviska vuxna för att över huvud taget överleva.

Jesusbarnets teologi är motsatsen till Goldings dystopi:

”Kärleken världen behöver, ser vi att barnet bär. Vår långa vandring är över, stjärnan har stannat här. Här kan vi drömma om den fred som vi ska äga en gång. Barnet som fötts tar himlen med och jorden fylls utav sång.”

Se där, ett exempel på lämplig kandidat för läslistor i en skola som vill fostra fredligt samarbete.

Alma-Lena Andersson