Att ta farväl, eller rättare sagt, “på återseende”, är något jag alltid haft svårt för, och bävat inför. I höst har jag fått säga “på återseende” vid min morbrors grav, och det var allt annat än enkelt.

Min morbror Johannes var på många sätt unik, min mamma sa på hans begravning att “han var speciell med sin extra kärlekskromosom”. Johannes föddes 1960 som nummer fem i en syskonskara på sju. Trots att det inte är så längesen såg samhället då helt annorlunda ut när det kom till hur man såg på människor med funktionsvariationer, de skulle placeras på institutioner och på så vis gömmas undan. Mina morföräldrar hade lantbruk och förstod att de därför inte speciellt ofta skulle kunna hälsa på sin son placerad många mil hemifrån, så de kämpade mot myndigheterna och fick till slut ha Johannes hemma. Morfar gick bort innan jag föddes, och när mormor följde efter för tretton år sen tog Johannes syskon vid och han fick turas om att bo hemma hos dem, fram till för ett år sen då han kom att behöva mer vård än vad som var möjligt i “vanliga hem”. Det i sin tur innebär att Johannes alltid varit en självklar del av vår släkt, inte minst för hans syskon med respektive, sexton syskonbarn och en hel radda med syskonbarnbarn. Utan att överdriva kan jag säga att han haft en alldeles speciell plats i allas våra hjärtan.

Johannes var på sätt och vis som ett barn, han hade åtminstone ett stort barnasinne. Det gick inte att ha intellektuella eller djupare diskussioner med honom, men han var, och förblir, en av mina allra största förebilder. Få människor har genom sitt sätt att leva en sådan kapacitet att omsätta evangeliet i praktisk handling som min morbror hade. Han hade det i blodet, den enkla kallelsen till sant och trovärdigt lärjungaskap.

Faktum är att jag är helt ärlig när jag säger att jag inte vet någon mer diakonal människa än Johannes. Han öppnade famnen lika stort och varmt för hemlösa och missbrukande människor som för professorer och biskopar. Under mitt liv har jag aldrig träffat någon annan som så helt fritt från fördomar och utan baktankar bemött samtliga i sin omgivning, i alla såg Johannes en vacker och älskvärd människa. Däremot imponerades han aldrig av prestationer, intellekt, status eller materiell rikedom. Det enda Johannes kommenterade om människor var om de var snälla, för det la han märke till, människors hjärtan. Och hans hjärta, det var sällsynt stort.

Johannes hade en stor medkänsla gentemot alla han mötte. Han såg alltid om någon var ledsen och ville gärna få trösta med sina stora och varma kramar. På samma sätt som Johannes var omsorgsfull mot sin omgivning var han också hjälpsam. Om man behövde hjälp med något protesterade han aldrig utan var alltid redo att ställa upp, med att stapla ved, städa, organisera och inte minst med att passa barn, och både leka med dem och vagga dem till sömns. Han gick heller aldrig och tog något i kylskåpet eller skafferiet utan väntade snällt tills dess han blev bjuden, och när han väl blev det och fick frågan om han ville ha något att äta eller dricka svarade han alltid “en halv”, så att det säkert skulle räcka åt alla.

Det finns många delar i Johannes livsstil som är ett vittnesbörd för mej, och för många fler. En annan av hans inspirerande egenskaper var hur nöjd och tillfreds han var med livet. Han strävade inte efter berömmelse eller världsliga ting, utan var istället tacksam för det han hade. Han var helt bekymmerslös och hade full tillit till att det fanns någon som tog hand om honom och tillgodosåg hans behov. Förmodligen var han inte särskilt medveten om Jesu bergspredikan, men oavsett levde han efter den. Den tilliten vittnar om hans djupaste identitet som Guds barn. Under minnesstunden rullade ett bildspel med hundratals bilder från Johannes liv. Det var bilder som andades frid och sprudlande barnslig glädje på samma gång, och det blev så påtagligt vilket ovanligt genuint liv Johannes levt, befriat från konflikter och orosmoln, men istället oändligt rikt på såväl glädje som gemenskap.

Det sätt som Johannes levde på lärde oss som familj mycket om människovärdet och vad som egentligen är viktigt i livet. Jag har vid det här laget varit på många begravningar, och i min tjänst några riktigt tunga sådana. Ändå har jag aldrig tidigare varit på en begravning där en fullsatt kyrka gemensamt fyller så många pappersservetter av salta tårar, av smärtsam sorg och obeskrivlig tacksamhet.

Det var för mej ett vittnesbörd i sej, för vi lever i ett prestationsinriktat samhälle där Johannes inte kunnat leverera vare sej betyg eller karriär. Däremot har han spridit enormt mycket glädje och kärlek, och där spelade han i en liga för sej.

Jag hoppas att Johannes med sin tillgivenhet, förnöjsamhet och lärjungaskap kan få inspirera också dej. De allra flesta av oss kan ju såklart inte helt ta efter Johannes i hur han levde, det hade liksom blivit lite kaotiskt. Däremot kan vi inspireras av hans barnaskap i vår relation till Gud. Dessutom kan vi be om samma baktankeslösa inställning till våra medmänniskor, och om att få växa i osjälvisk kärlek till dem. Vi är ju alla små människor, som Gud kan använda till stora ting.

Hanna