Artikeln publicerades i Kristen Livsgrund nr 2, 2021

När detta skrivs håller våren på att slå ut. Till synes döda grenar börjar än en gång grönska och naturens årliga vittnesbörd om det liv Gud vill ge – på nytt och på nytt – förkunnas än en gång för oss. Det är ännu påskens tid – då vi påminns om hur vi med Kristus får dö och uppstå till det liv som aldrig dör.

Men när du läser detta har pingstens tid kommit. Grönskan är i sin fulla glans, Anden är utgjuten och livet sprudlar. Detta gäller inte bara några få, några enstaka utvalda – utan var och en som tror.

Före påsken var Anden given endast åt några få. Vi kan till exempel läsa om hur Josef, då han tytt faraos drömmar, var fylld av Anden (1 Mos. 41:38), hur Gideon är fylld av Anden i kampen mot midjaniterna och hur David tog emot helig Ande då han smordes till kung (1 Sam. 16:13). Vi kan läsa om hur profeten Mika är fylld av Anden då han profeterar (Mik. 3:8) och hur Elisabeth fylldes av helig Ande när hon mötte Maria – ja även Johannes som spratt till i hennes mage (Luk. 1:15, 41). Bara för att nämna några.

När Jesus uppstått mötte han lärjungarna bakom de reglade dörrarna. Där utgjuts Anden över dem som grupp, som representanter för kyrkan. ”Sedan andades han på dem och sade: ’Ta emot helig ande.’” (Joh. 20:22). Anden ges åt Kristi kropp som kollektiv.

Men när pingstdagen kommer ges Anden åt alla och samtidigt, djupt personligt, åt var och en. Och så har det sedan fortsatt. Ett kollektivt utgivande (tänk till exempel på kända händelser som pingströrelsens födelse på Azusa street) – och ett individuellt (till exempel vid dopet och då Anden, då den själv vill, faller över den enskilde).

Andens utgivande är alltså inte en engångshändelse i världshistoriens stora skeende – men inte heller i den enskildes liv. Nej, det är en ständig ström som när den får flöda ger liv, likt saven i naturens grönska. Anden är utgjuten men ges alltfort som en aldrig sinande ström till var och en som vill ta emot den. ”Du sänder din ande, då skapas liv” (Ps. 104:30) I Anden kan vi därför nu, likt grönskan i trädgårdslandet, växa och mogna, sätta frö och ge frukt. När Andens strömmar av himmelsk näring får föras ut i varje cell, i varje del av vårt varande – så får vi förvandlas alltmer till Guds likhet. Bli ”delaktiga av gudomlig natur”, som Petrus formulerar det i sitt andra brev (1:4). Inte till gudar, men som bärare av Gud och lika Gud.

För att vara delaktig av gudomlig natur är att ha den helige Ande boende i våra hjärtan och liv, att leva nära Gud och som en följd av det alltmer likna honom.

Kanske vet du någon som du tycker dig känna igen Guds Ande hos på ett särskilt tydligt sätt. Då vet du något om vad som sker i Guds närhet. För man blir som man umgås, brukar man ju säga. Det gäller också ditt och mitt förhållande till Gud. Den som den helige Ande bor i, den som lever nära Gud – den kommer också, sannolikt utan att själv märka det, bli alltmer lik Honom. Inte av egen kraft, på intet sätt, men som en Guds gåva.

För när vi öppnar våra liv för honom, när vi är beredda att ta emot och med villigt hjärta låter honom bli och vara centrum i vårt liv, när vi ger honom vår kärlek – då händer successivt något mycket radikalt. Då fylls vi av hans kärlek och kan älska som han som gav sitt liv i kärlek till dig och mig. Då fylls vi av hans barmhärtighet och blir barmhärtiga som han som förbarmade sig också över den mest ringaktade. Då fylls vi av hans nåd och ger villigt vidare av den såsom han som upprättade också den som förnekat honom tre gånger.

Då blir vi honom alltmer lika. Och våra liv blir alltmer till vad de är ämnade att vara – till en lovsång till vår Herre, han som skapat oss likaväl som den underbara natur vi får leva i – och som försonat oss och räddar oss till liv i evighet.

Marcus Stille

Bild av Fernando de Gorocica, CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons