Att komma hem, är ett välanvänt uttryck med många olika innebörder. När någon har träffat en partner är det inte sällan beskrivningen lyder “det var som att komma hem”. I kristen kontext används orden ofta om ett trossyskon som har avlidit. Men oftast kanske vi ändå pratar om vårt vardagliga hem, att komma hem efter jobbet eller från resan. Borta bra men hemma bäst.

Hem, hemma. Jag älskar de orden och dess innebörd. Det är inte alla som har privilegiet att bo i ett tryggt och harmoniskt hem, det ska vi vara väl medvetna om, men om vi har den lyxen är det något att vara väldigt tacksamma för. Att ha ett hem, och dessutom i ett land där det är fred, är ingen självklarhet på denna jord. 

Det rent fysiska hemmet är verkligen en gudagiven gåva, men det är också det relationella hemmet. Till vårt bröllop skrev jag en sång till min man som började med meningen: “Du är min bästa vän, du är mitt eget hem”. Det är en välsignelse att få känna sej hemma, inte minst i sitt äktenskap, men också i andra nära relationer. Likaså är det en välsignelse och ett ansvar att få vara ett hem för andra.

Att här och nu få glädjas över olika slags hemma i våra liv, tror jag att Gud vill att vi gör. Samtidigt vet vi ju alla att allt vi har i det här livet en dag ska tas ifrån oss och att det den dagen finns ett ännu tryggare hem som väntar oss. Tänk att vi får lov att se fram emot hemma med stort H, det är den största välsignelsen av dem alla!

Under ett par år har jag gått en fortbildningskurs i själavård och i den plöjt massor av litteratur. För någon som vanligtvis har svårt att hitta ro till att läsa böcker har det varit en utmaning. Hursom, nyligen hade vi i uppgift att läsa en bok som heter just “Att komma hem”, skriven av Henri Nouwen. Den handlar om den förlorade sonens återkomst och utgår till stor del från ett konstverk målat utifrån den liknelsen. Till en början var jag riktigt skeptisk, för om läsning inte är mitt största intresse så är konst det då rakt inte. Men snart var jag fast och tyckte att boken var riktigt läsvärd.

Författaren går igenom person efter person i bibelberättelsen, sonen som gett sej av, den förargade storebrodern, deras pappa och husfolket runtomkring. Trots att jag hört liknelsen sedan barnsben serverades flera perspektiv som jag aldrig tänkt på. Som att hemvändandet är än mer utmanande för det syskon som redan tror sej vara hemma, men att behovet är minst lika stort som för det barn som gett sej av. Eller att en arvtagare inte bara ärver materiella ting utan också fadersrollen. Författaren skriver bland annat “Finns det en mild styrning både i kyrkan och i samhället mot att förbli ett beroende barn? Har inte kyrkan förr lagt tonvikten vid lydnaden på ett sätt som gjort det svårt att göra anspråk på andligt faderskap, och har inte vårt konsumentsamhälle uppmuntrat oss att hänge oss åt omogna, själviska njutningar? Vem har allvarligt uppmanat oss att frigöra oss från barnsliga beroenden och ta på oss mogna människors ansvar?”. Tänkvärt, inte sant? Jag kan varmt rekommendera denna bok, den är både utmanande och uppmuntrande på samma gång.

Jag vet inte var du som läser detta befinner dej i livet just nu, om du tänker att du är hemma i din relation till Gud men egentligen behöver vända om på nytt? Eller om du är på flykt bort från Gud, eller från ansvar och relationer? Kanske har du aldrig känt dej hemma någonstans? Alldeles oavsett hur livet ser ut är jag övertygad om att Gud vill föra dej hem till sej, redan nu idag, men också en dag för gott. Tänk vilken nåd, att få komma hem.

Hanna

Foto: Theresé Larsson