En sprudlande glad liten treåring satt vid matbordet och var i full färd med att upptäcka världen omkring sig.

– Du har blåa ögon, pappa! utbrast han förtjust och tittade pappan djupt i ögonen.

– Ja, är det nåt fel med det? undrade mannen. Och så tog samtalet slut.

Låt oss se lite närmare på vad som hände vid det här samtalet som jag blev åhörare till alldeles nyligen.

Ett nyfött litet barn vet ingenting om omvärlden. Babyn styrs av sina behov och drifter och söker att få dem tillfredsställda. Kunskapen om världen omkring sig tillägnar sig barnet en bit i taget. Barnet börjar helt enkelt från noll. Det har inga referensramar, det vill säga ingen förkunskap genom vilken det kan tolka sina intryck. Och det är här vi vuxna ofta, ofta gör missar.

Utan att tänka oss för utgår vi från våra egna erfarenheter och förutsätter att barnen har våra referensramar. Det lilla barnet tänker ännu inte i termerna rätt och fel. Treåringen i exemplet ovan, hade troligen helt nyligen lärt sig att blått heter just blått. (Det finns 5-6-åringar som fortfarande är osäkra på färgerna). Att då upptäcka blått i pappas ögon var en jättefantastisk upptäckt som pojken ville dela med sig av. Han var ännu långt ifrån den ålder då man värderar färger och utseende.

Pappan å sin sida hade, som vi vuxna tyvärr har, idéer om att utseende och färg kan vara rätt eller fel. Sonens påstående tolkades som en värdering. Det gjorde att pappan kände sig kritiserad, eller ville försäkra sig om att inte vara det. Treåringen kände skuggan som drog in över samtalet. Hans glada upptäckt besvarades inte med uppmuntran och glädje. Det gjorde att han blev förvirrad, och tystnade.

I bästa fall var detta en engångshändelse. Alla föräldrar är trötta och okoncen-

trerade ibland, och alla föräldrar gör misstag. Men i de fall där det lilla barnet aldrig uppmuntras att göra upptäckter, eller att dela med sig av dem, där bromsas barnet. Barnet i sig självt är öppet och nyfiket och inriktat på att utforska världen. Men den inriktningen kan dessvärre knäckas av oss vuxna.

Hur lär man sig då att se och tänka utifrån ett barnperspektiv?

Ja, när man har gott om tid och får vara ostörd med det lilla barnet är det kanske inte så svårt. Det är värre när man är stressad eller frånvarande i tankarna. Några enkla tips till hjälp:

• Dröj gärna med kommentaren eller svaret, hellre än att ge snabba svar som kan uppfattas avspisande.

• Bejaka barnet. Dela uttryckt glädje, uppmuntra barnet att gå vidare i sina upptäckter

• Försök att tänka dig in i barnets situation. Ställ dig frågan vad barnet kan tänkas ha för kunskap vid det givna tillfället.

• Ställ följdfrågor för att få veta lite mer om hur barnet tänker.

• Var aldrig rädd för att säga att du inte riktigt förstår hur barnet menar, men att du vill lära dig att förstå. Det kan leda till en underbar ömsesidighet och en önskan hos barnet att också sätta sig in i och förstå andra.

• Var inte rädd för att svara ”jag vet inte, men jag ska ta reda på det”.

Att lära sig ett barnperspektiv – då barnet ställer oroliga frågor

En pojke i 4-5 årsåldern kom vit i ansiktet till sin mamma och höll upp ett finger med en liten blodsdroppe.

– Kommer mitt blod att ta slut nu? frågade han med kvävd röst.

Utifrån vårt vuxenperspektiv vet vi ju att blodet inte tar slut för att man har fått ett litet sår på ett finger. Inte ens då det blivit ett stort sår tar blodet slut. Därför är första impulsen att snabbt avfärda den oroliga frågan med en försäkran att det inte gör det. Lusten att småskratta inför den absurda frågan är kanske svår att motstå. Om man i en sån här situation småskrattande avfärdar barnet, känner det sig inte lugnat. Det kanske inte ens kan känna att frågan tas på allvar.

I värsta fall känner sig barnet ifrågasatt eller till och med kränkt. Ett sådant barn slutar så småningom att förvänta sig att bli taget på allvar, och att komma med sin oro och ängslan.

Om det är ett genomgående mönster att de vuxna i barnets omgivning avfärdar barnet, tappar det till slut förtroendet för dem, ja kanske för alla vuxna.

Enda möjligheten att kunna möta barnet i ett sådant här fall är att ställa följdfrågor.

Som väl var lyckades mamman i detta exempel hejda sig och säga ”nej, varför tror du det?” Då fick hon veta att när en vän i familjen skulle förklara för den här pojken och hans syskon hur hennes pappa (barnens närmaste granne) hade dött, så sa hon ”hans blod tog slut.” Det var i och för sig ett bra sätt att beskriva inre blödningar för barn. För då försvinner ju blodet ut ur blodomloppet där det måste vara för att kunna hålla liv i en människa.

När mamman fick veta hur pojken tänkte, och att han sammankopplade det han såg med sina ögon – blodsdroppen, med det han hört genom sina öron – att blod kan ta slut, så hade hon en bra utgångspunkt för samtalet.

En vuxen kan tycka att det är alldeles självklart att blodet inte tar slut för att en droppe rinner ut. Men en fyraåring har inte kunskapen om att en fullvuxen människa har mellan fyra och fem liter blod, och barnet åtminstone någon liter. Och hur många vuxna vet förresten så exakt? Men den vuxne har mängder med erfarenheter av sår och mindre blodflöden och vet att av mindre blodförluster blir man inte ens trött och matt. Det är i så fall chocken som gör att en vuxen bleknar vid åsynen av blod.

Återigen – genom att försöka sätta oss in i barnets begränsade föreställningsvärld har vi goda chanser att möta barnet där det är, och kunna lugna vid oro och ängslan.

Tips till hjälp när barnet är oroligt:

• Kroppskontakt har en lugnande inverkan, håll om barnet och ta upp det i famnen (om det inte protesterar).

• Fråga för att få veta: hur barnet tänker, varifrån oron kommer, vad som orsakat den.

• Försök att tänka dig in i barnets situation, och vilka referensramar barnet har.

• Bejaka barnet så att det märker att du tar dess oro på allvar.

• Om det är små barn så avled från oron.

• Om du inte förstår hur barnet menar så säg det, men visa en vilja att förstå. På så sätt lägger man bristfullheten på sig själv, att det är jag som inte kan förstå. Är man otydlig tror barnet lätt att det är barnets fel att det inte förstår. Så blir det om man skrattar åt en orolig fråga, då vänds det som nåt obehagligt tillbaka mot barnet.

• Var inte rädd för att svara ”jag vet inte, men jag ska ta reda på det”.

Att lära sig ett barnperspektiv – då barnet vill utvidga sin kunskap

– Mamma, vad är slutspurt?

Det var 10-åringens fråga till sin mamma vid ett klädställ med prissänkta varor och med skylten ”slutspurt”. Mamman kunde inte svara på frågan. Det tråkiga var att hon inte var tydlig i att hon inte klarade det. Hon lät helt enkelt frågan falla, utan att ha en direkt kommunikation med barnet.

Det är inte alltid så enkelt att överföra den kunskap vi själva har. Ordet i sig är ju en term som vanligtvis hör hemma i idrottsvärlden. Där vet nog de flesta av oss vad den står för. Sen har den normalbegåvade vuxne förmågan att lägga samman alla de olika budskap som skyltas i affärerna för att kunna omsätta termen i en ny situation. Därför förstår vi vuxna att det står för slutet av rean, och betyder att man spurtar, det vill säga lägger på lite extra – i detta fall höjer siffran på det procenttal som ska dras ifrån priset. Men att sätta ord på alla de här associationsleden kan vara ganska knepigt. För det krävs att man har en hyfsad förmåga att hantera orden.

Dessutom behöver man ha viljan att anstränga sig lite extra, samt ha en förståelse för hur viktigt det är att bejaka och fånga upp barnets lust att fråga och lust att lära.

Tips när barnet frågar om svåra ord:

• Plocka isär orden och ta dem var för sig. Det kan ibland räcka för att man ska förstå.

• Berätta var de kommer ifrån, det vill säga i vilka sammanhang de olika orden vanligtvis används och vad de står för där – om du vet. Då kanske du och barnet tillsammans kan resonera er fram till en förståelse

• Om du inte vet, så säg det, och visa en vilja att ta reda på det, slå upp i ordböcker eller uppslagsböcker. Det förmedlar till barnet kunskapen om hur det självt kan gå vidare, och inspirerar säkert till att fortsätta att söka svar.

Det är underbar förmån att få följa sitt lilla barn från allra första början. Att få finnas med som som ”assistent” då barnet erövrar världen. Få dela deras förundran och glädje när de utvidgar sitt område. Få finnas lite i bakgrunden så att de får chans att göra det i sin egen takt. Det är förstås enklast för det äldsta syskonet. Äldre barn har en tråkig förmåga att dämpa sina småsyskon med kommentaren ”vet du inte det!” Kanske med tillägget ”det har jag alltid vetat”.

Det är under de tidigaste åren vi vuxna har en oslagbar utgångspunkt för att inspirera barnets lust att lära.

Lycka till i en fantastisk uppgift!

Lena A. Artman
Förskollärare, författare, föreläsare