Jesu, lär mig rätt betrakta Ordet, som blev kött i dig, Och all världens lust ej akta
Mot den fröjd du bjuder mig: Fröjd av sanning, nåd och frid, Fröjd, som blir i evig tid,
Då du Faderns råd förklarar, Fadern själv oss uppenbarar.

 

Fadern själv, hos vilken Ordet Evigt var och evigt är, Av vars tanke allt är vordet,
Och vars hand all världen bär, Honom, den Oändlige, I hans ende Son vi se,
I den vise, kärleksrike, Helige, som blev vår like.

 

(Den svenska psalmboken 1937, nr 39 vers 1–2)

”Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, den härlighet som den Enfödde har från Fadern. Och han var full av nåd och sanning” (Johannesevangeliet 1:14 enligt Folkbibeln). Så står det i den välkända Johannesprologen. Vi förknippar säkerligen dessa ord med julen och det med rätta. Jesu människoblivande firas ju då. Samtidigt passar de bra som en inledning till en betraktelse inför Kristi förklarings dag. Sonen, som föddes av Fadern före all tid och av jungfrun Maria i tiden, är både helt och fullt Gud och helt och fullt människa. När han bodde bland oss var det den mänskliga naturen som var mest framträdande. Många av dem som mötte honom under hans jordeliv såg bara denna. De som var hans lärjungar fick dock se vem han är. Oftast skedde det genom hans kraftgärningar, dem Johannes kallar tecken. Efter att ha berättat om vinundret vid bröllopet i Kana skriver han att Jesus ”uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom” (Joh. 2:11).  

Vi som lever tvåtusen år senare kan lätt tänka att om jag bara varit med på den tiden och hört honom tala och sett honom bota sjuka och mätta hungrande folkskaror, då hade det varit mycket lättare att tro. Men av Nya testamentet förstår vi att det var många som inte såg hans härlighet när han gjorde sina tecken och under. Den händelse som vi kallar Kristi förklaring, när Jesus visade sin härlighet på det heliga berget, finns inte omnämnd i Johannesevangeliet utan endast hos de tre andra evangelisterna. Av deras samstämmiga berättelse kan vi dock dra slutsatsen att han var ett av ögonvittnena, en av de tre lärjungar som fick följa med upp på berget. Kanske var det just detta han tänkte på när han, efter den helige Andes ingivelse, skriver att ”vi såg hans härlighet”. Där framträdde Jesu gudomliga natur på ett tydligt sätt. Johannes avslutar sin prolog: ”Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud och i Faderns famn, han har gjort honom känd”. (Joh. 1:18).

Gud, när du i molnen ljungar Och i morgonsolen ler, När du föder fågelns ungar,
Liljorna sin fägring ger, När du mig ur faran för, När din röst hos mig jag hör,
O då känner jag dig vara Och din härlighet förklara.

 

Dock, när tanken dig vill hinna I det ljus, som höljer dig, Kan han ingen vila finna,
Hjärtat självt förirrar sig. Men du tar en jordisk hamn, Gud och mänska, i din famn
Du oss sluter såsom bröder, Och likt vårt ditt hjärta blöder.

 

(Den svenska psalmboken 1937, nr 39 vers 3–4)

Mose bad: ”Låt mig få se din härlighet”. (Andra Moseboken 33:18) Gud svarar att ingen kan se hans ansikte och leva, men han låter Mose se honom på ryggen. De orden säger något om skillnaden mellan Guds uppenbarelse i det Gamla förbundet, som präglas av lagen, och uppenbarelsen i det Nya förbundet, som helt får sin prägel av evangelium. Det var också de orden som vår store naturforskare Carl von Linné anknöt till när han sade att han sett Gud på ryggen i skapelsen. Det finns en allmän uppenbarelse utifrån vilken alla människor kan förstå att det finns en Gud som har skapat allt, men den är otillräcklig. Sitt ansikte visar Gud i Jesus Kristus. 

Efter uppståndelsen uppenbarade Jesus sin härlighet på ett annat sätt, när han fått en härlighetskropp som inte var bunden av tid och rum. Tomas utbrister när han möter honom ”Min Herre och min Gud”. Jesus säger: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga är de som inte har sett men ändå tror” (Joh. 20:28-29). De orden, som ser ut som en förebråelse till Tomas, är i första hand ett löfte till oss, till oss som lever efter apostlarnas tid och som inte får se Jesus med våra jordiska ögon. ”Vi lever här i tro, utan att se”, som Paulus uttrycker saken (Andra Korintierbrevet 5:7). Så ser våra villkor ut. Det är endast med trons ögon som vi kan se Jesu härlighet. 

Se, då viker tvivlet fjärran För det klara livets ord. Tro och kärlek skåda Herran
I hans vägar på vår jord. Då han föds, som lovad är, Då för oss han korset bär,
Då utur sin grav han träder, Nåd och sanning världen gläder.

 

Gud, din kärlek kan ej kallna Mot det stoft du livat har. Själv du söker här den fallna,
Som av dig en avbild var. Sen ej mer hon liknar dig, Ej till dig kan lyfta sig,
Du till mänskan stiger neder, Själv till himlen henne leder.

 

(Den svenska psalmboken 1937, nr 39 vers 5–6)

En dag skall dock alla människor få se hans härlighet. När han kommer tillbaka på himmelens skyar för att döma levande och döda och för att upprätta ett rike där allt ont är utplånat, där själva döden är förintad och allt är gott i hans närhet, då skall ”i Jesu namn alla knän böjas, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herren, Gud Fadern till ära” (Filipperbrevet 2:10–11). De som redan under sitt jordeliv lärt känna honom skall då med egna härlighetskroppar få gå in i hans glädje och för evigt sjunga hans lov. I väntan på den dagen får vi be med Frans Mikael Franzén:

Led oss, Jesu, lär oss lida, Lär oss verka såsom du Och ett evigt liv förbida
Efter detta korta nu. Som du ett med Fadern var, Fadern i dig uppenbar,
Så vi ett med dig må vara, Dig i allt vårt verk förklara.

 

(Den svenska psalmboken 1937, nr 39 vers 7)

Fredrik Fernbom