Artikeln publicerades i Kristen Livsgrund nr 4, 2021

Julen är barnens, familjens, släktens och fridens högtid. Ett barn bliver oss fött, en son är oss given.

Har du hört detta förr?

Visst är det så. En omistlig högtid. Något att längta till och lyfta fram. Ett evigt budskap att samlas kring – om att Gud älskade oss så mycket att han gav oss sin egen Son.

Utan barn ingen skola, ingen framtid för en bygd, ett samhälle, ett land, en kultur och en civilisation.

Ibland undrar jag ändå om julens budskap stannar för mycket vid själva högtiden och dess dagar – för att i någon mening försummas av beslutsfattare och opinionsbildare under övriga året.

Vilken roll spelar barnen, egentligen, när byggherrar och kommunpolitiker förtätar våra städer och samhällen, inte bara i storstäderna, med krympande grönytor och inte sällan allt färre lekplatser? Eller det allt direkt barnfientliga politiska mantrat att föräldrarnas viktigaste uppgift inte är barnen och dess uppfostran – utan att gå till arbetet och betala skatt (så att kommunerna kan bygga än fler daghem/förskolor).

Våld och social problematik i landets många djupt segregerade förorter måste förvisso bemötas med fler poliser, mer meningsfull fritid samt socialarbetare – men varför så tyst om föräldraansvaret eller, för att använda det medialt nyttjade och opersonliga juridiska begreppet, ”vårdnadshavarnas” roll?

Och var finns alla dessa fäder man ser så litet av eller hör talas om? De som, likt en Josef, går in i uppgiften och rollen som far, som pappa?

Frågan måste på allvar ställas om ett tydligt, kraft- och kärleksfullt faderskap försvunnit, det som – med ett varmt hjärta och en tydlig linje – vill och kan hålla ordning på sina och fruns barn, gärna också grannarnas, och ge det uppväxande släktet goda moraliska och etiska ideal?

Eller är denna faderskaps/papparoll inget man räknar med, ens förväntar sig någon skall ta i det så kallat moderna samhället?

Med all respekt för skolans viktiga roll: nog är det i familjen, i hemmet, allt börjar – vad som förmedlas, just där.

Om nu barnen är så viktiga och bara de som ”är önskade” skall få födas, hur kommer det sig då att så många par, gifta eller sambo, går isär, likt en epidemi utan vaccinationsmöjligheter?

Allt tal om Barnkonventionen som nyvorden svensk lag, samt att beslut inom Svenska kyrkan skall föregås av så kallad barnkonsekvensanalys, leder ändå så sällan till att samhället verkligen prioriterar stödjande och medmänskliga insatser för att välkomna vad en del kallar ”oönskade barn”.

Opinionsbildningen för det helt juridiskt värnlösa och utelämnade ofödda barnets rättsskydd de första 18 veckorna under graviditeten är påfallande svag, ljum och räddhågsen i vårt demokratiska land jämfört med i omvärlden, för att inte tala om den amerikanska kristenheten.

Kyrklig och kristen opinionsbildning för fostrets rätt hörs alltmer sällan i vårt land, som om en våt filt lagts över det svenska samhället med budskapet att helst vill se enfald i åsikter i denna fråga, inte det i så många andra sammanhang (läs: sexuell livsstil och kulturell tillhörighet) närmast påbjudna mångfaldsdyrkandet.

Hur viktiga är barnen då inom Svenska kyrkans församlingar – med alla dessa anställda vid sidan om präst, diakon, kantor och kyrkvaktmästare – så sällan ens i landets storstäder i någon större utsträckning erbjuds söndagsskolor i anslutning till helgens huvudgudstjänst?

Var och hur skall gudstjänstglädje och en ny generation gudstjänstfirare skolas in?

Barnet står ju, som sagt, verkligen i centrum under julen. Ändå upplever vårt land en pågående och allvarlig kris kring barnmorskeyrket, inte enbart i Stockholm och Göteborg utan även på andra håll. Barnmorskor slutar eller hoppar av – till följd av yrkets förändring.

Ett av de finaste och mest uppmuntrande yrkena och kall – som ägnar sig åt det finaste som finns, att välkomna livet, en ny liten människa – har utvecklats till att bli något annat, närmast industriellt.

En viktig förklaring till att yrket och kallet som barnmorska inte vårdas är tillskapandet av stora enheter, med spring från det ena förlossningsrummet till det andra – utan att kunna ägna modern den tid hon såväl behöver som förtjänar för att skapa nödvändig trygghet och närhet.

Ett annat, mer nedtystat ämne, har att göra med att barnmorskeyrkets existentiella sida tryckts tillbaka, något som är ohållbart i långa loppet.

Än mer tabubelagt i den allmänna debatten, obegripligt nog förstärkt av barnmorskefackets eget agerande, berör en specifik sida av just denna existentiella fråga. Handen på hjärtat: hur attraktivt är ett yrke där barnmorskan i Sverige också tvingas till, utan rätt till ett samvetets nej, att agera som den som släcker ett ofött människoliv? Hur många önskar ikläda sig denna roll?

Låt oss ställa oss alla dessa ovan nämnda självrannsakande frågor särskilt mycket under barnens och familjens särskilda högtid, julen eller Kristi födelses fest – med bäring på hur Sverige ser ut under årets övriga dagar.

Lennart Sacrédeus