Artikeln publicerades i Kristen Fostran nr 4, 2014

Nästan alla barn i Sverige går i förskolan. Därmed tillbringar de flesta barnen sina mest utvecklingsintensiva år där. Då är det viktigt att veta hur de påverkas, menar Ulla Waldenström, professor i omvårdnad vid Karolinska institutet.

Ulla Waldenström är absolut ingen antifeminist, utan hon säger själv att hon är mycket positiv till förskolan. Tyvärr har det varit tabu att föreslå forskning om förskolan, eftersom varken föräldrar, myndigheter eller politiker har varit intresserade. I sin nya bok ”Mår barnen bra i förskolan?” föreslår professor Waldenström en stor studie, där man följer barn från ett års ålder upp i skolåren. Hon vill att man observerar kvalitetsaspekter både i hemmiljön och i förskolan.

Statsråden Maria Arnholm och Erik Ullenhag (FP) påpekade nyligen i en artikel i Svenska dagbladet, att det är viktigt att så många barn som möjligt får gå i förskolan, så att föräldrarna kan komma ut i arbete. Men är det så säkert, att detta är rätt? Enligt den bland forskarna numera vedertagna anknytningsteorin behöver ett litet barn främst goda relationer till ett fåtal vuxna, helst föräldrarna. Denna trygghet är mycket betydelsefull. Kamratkontakter kan vänta till treårsåldern.

Varför betonar så få i Sverige hur tillfredsställande det är att vara förälder, att satsa på barnen och följa deras utveckling i unga år? Hemmet och föräldrarna är ju barnens trygghet. Man kan satsa på yrket, när barnen har blivit litet större.  Vi tror, att detta bland annat beror på idén om självförverkligandet. Enligt World Values Survey är svenskarna det folk som värderar självförverkligandet högst. Enligt feministerna är det arbetet som ger självförverkligande och personlig utveckling. De anser också, att det finns alldeles för få kvinnor som leder storföretag och har höga chefsposter. Därför vill man med politiska åtgärder åstadkomma en förändring. Man vill binda fler dagar i försäkringen till individen, med lag om fler ”pappadagar”. Bara ett av tio föräldrapar delar föräldrapenningen lika under barnets första två år.

Vi tror dock, att de flesta föräldrar själva vill välja form av barnomsorg, det är inte statens sak. Unga föräldrar skulle också för det mesta vilja tillbringa mer tid med barnen, men samhällsklimatet och konventionerna ställer höga krav, som pressar unga mammor och pappor att prestera sitt yttersta både på arbetet och i hemmet. Man dignar under bördorna.

En del föräldrar är föredömen och sänker sin levnadsstandard för att kunna vara hemma med barnen mera. Detta är dock inte alltid så enkelt av ekonomiska skäl. Det borde absolut finnas möjlighet för varje förälder som vill, att vara hemma tills barnet är tre år. Det borde kunna ordnas skattevägen. Alla vuxna och politiker inser dock inte vad som är bäst för barnet och dess psykosociala välbefinnande. Andelen barn med psykiska störningar ökar hela tiden, även i förhållande till befolkningsökningen.

Tyvärr har en egoistisk kultur blivit förhärskande i vårt land. Att vara osjälvisk och tänka på andra är ”omodernt”. Detta är inte bra varken för barn eller vuxna. Många tänker enbart på sig själva. Den unge eleven tänker: Vad har jag för nytta av att lära mig det här? Ju mer narcissistisk och självcentrerad en person är, desto mindre lär man  sig. Allmänbildning och kunskaper i språk och matematik försvagas, med kända resultat i Pisamätningarna.

Om allt förminskas till vars och ens ensak, blir eleverna sämre lagspelare. De begriper inte, att deras egna sena ankomster med flera störande beteenden försinkar hela klassen. Man blir ansvarslös. Föräldrarna vill många gånger inte heller ta något ansvar för barnens skolgång utan skyller barnens svaga skolresultat på skolan/lärarna eller politikerna. Det hjälper inte med höjda lärarlöner eller högre lärartäthet så länge ansvarslösheten och själviskheten får breda ut sig.

När det gäller barnomsorgen är förskolan allenarådande. Förr fanns det mer valfrihet; dagmammor, föräldrakooperativ, privata förskolor och så vidare. I till exempel ett föräldra-kooperativ har föräldrarna mer insyn, vilket är värdefullt.

Alldeles för få föräldrar intresserar sig för vad samhället gör med deras barn eller hur det går för barnen i skolan. Det är inte samhället som ska uppfostra barnen, det är föräldrarna.

Alldeles för få inser att det kan vara självförverkligande att vara hemma med barnen. Att sköta om sin egen barnaskara är ett högst kvalificerat arbete, om man är mån om barnens väl. Aldrig hörs någon politiker betona detta!

Den verkliga boten mot egoismen skulle vara att föräldrar och barn fick vägledning in i kristen gemenskap. Riksförbundet Kristen Fostran har i alla år gjort sitt bästa för att påverka myndigheter genom uppvaktningar, skrivelser och uttalanden. Vi har ju också föräldranätverket Eunike. Kanske just Du som läser detta kan visa någon vägen in i Gudsgemenskap. Att till exempel be aftonbön med sitt barnbarn gagnar både barnet och föräldrarna. Som mor/farförälder gäller det att stå på sig och förklara, att ”skyddar” man barnet från aftonbön, som ju är något gott, kommer barnet att påverkas av något annat, som kanske inte alls är lika gott.

Vi vet ju alla vilka Andens frukter är: Kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. (Gal. 5:22-23)