Den svenska skolan skall vila på värden som vårdas av bland annat den kristna traditionen fick Alf Svensson och hans kristdemokrater i regering och riksdag in åren 1991-1994 i läroplanen för grundskolan, en text och formulering som sedan dess faktiskt bestått.

Parallellt uttalas också i grundskolans läroplan att den svenska skolan inte längre vilar på någon specifik livsåskådning eller religion, något som socialdemokratiska utbildningsministrar och statsministrar som Olof Palme och Ingvar Carlsson var särskilt aktiva i att genomföra för nu lite drygt ett halvt sekel sedan.

Faktum är ju att det var just i kristendomen, i dess svenskkyrkliga evangelisk-lutherska tradition och troslära, som folkskolan i Sverige förankrades från dess införande 1842 ända fram till 1969 då, som sagt, politiker som Olof Palme och Ingvar Carlsson fick igenom sin vilja och upplöste skolans andliga arv.

Försvann gjorde morgonsamlingen och morgonbönen, psalmsången och bordsbönen. I praktiken ersattes det med ingenting för det uppväxande släktens andliga, moraliska, psykiska och själsliga utvecklingen. Det lämnades åt sitt öde. Barnen lämnades åt sitt öde.

Jag kom att tänka på detta när jag lyssnade till Söndagsintervjun i Sveriges Radio P1 på tacksägelsedagen den 9 oktober i år, ett program som leds av Martin Wicklin. I mina ögon är detta ett av public service-radions mer spännande program med djuplodande och inträngande samtal, på ett osedvanligt avväpnande och otvunget sätt, med olika svenska personligheter.

Just denna tacksägelsedag i brittsommartid hade den konservative filosofen, författaren, krönikören och politiske USA-kännaren, fil. dr Roland Poirier Martinsson, bjudits in. Nog lovade det att vara värt att lyssna på.

Uppvuxen i en släkt i Skåne med mycket alkoholmissbruk och oförutsägbart humör från faderns och farfaderns sida, ställs frågan vad det är som gjort att Poirier Martinssons 60-åriga liv ändå kommit att utvecklas som det gjort, till att bli en uppmärksammad filosof.

Programgästen väljer, på sitt eftertänksamma sätt, att stanna inför två faktum: dels en mor som älskade sina barn och gjorde allt för dem, dels att han själv sedan barndomen alltid bad sin aftonbön, hur illa han än levde.

Ändå kan inte Poirier Martinsson härleda varifrån det dagliga och regelbundna bönelivet kom, mer än kommentaren att ”Gud, som haver barnen kär, är en bön alla barn kunde på den tiden, och dessutom hade jag en lång lista på alla de personer jag ville be för”. Det är inte svårt att ana att aftonbön har betts i hemmet, i varje fall att pojken Roland – likt många andra barn då – gått regelbundet i söndagsskolan.

I ett avgörande skede i sitt liv, berättar Roland Poirier Martinsson, upplevde han sig tvingad att välja mellan att fortsätta med en destruktiv livsstil eller att följa Guds väg – och bestämde sig för det senare.

Roland Poirier Martinssons berättelse om att kyrkan och bönelivet varje dag påminner honom om att försöka göra det goda mot Gud, medmänniskor och skapelsen, innebär parallellt en uppfordran till hela det svenska samhället om att ta till sig att FN:s barnkonvention erkänner varje barns rätt till just ett andligt liv.

Vad som uttrycks i FN:s barnkonvention i artikel 6 är ett erkännande av att varje barn äger rätt till liv, överlevnad och utveckling. Det handlar i artikel 6 inte enbart om barnets fysiska hälsa, utan också om den andliga, moraliska, psykiska och sociala utvecklingen.

Alltså just det som den svenska folkskolan, förankrad i kristendomen 1842-1969, stod för. Något att, verkligen, tacka för tacksägelsedagen i nådens år 2022. Och verka för.

Lennart Sacrédeus