I den ärorika salen vid en jubileumshögtid beklagade sig under middagssamtalet en i övrigt gemytlig bordsgranne. Den med åldern tilltagande skäggprydde mannen uttryckte besvikelse, men den handlade, tack och lov, inte om mig. I stället rörde det en tidigare konversation som denne 44-åring hade haft med en helt annan person ganska nyligen.

Vad min bordsgranne vid denna festmiddag hade råkat ut för då, var att inte ha blivit förstådd av en i sin tur yngre person på runt 30 år, då han vid detta andra tillfälle varnat för en samhällsutveckling där allt flera ”blir fariséiska”.

”Vad menar du med det?” hade då motfrågan lytt, med klar underton om att substantivet ”farisé” eller adjektivet ”fariséisk” inte framstod som vare sig bekant eller begripligt.

Min bordsgranne fortsatte sin berättelse:

”Att sakna biblisk kunskap, som att veta vad en farisé är, innebär i praktiken andlig obildning. Det undergräver vår västerländska kultur då väldigt mycket blir obegripligt utan att kunna förstå och tolka de bibliska referenserna”.

Förstås höll jag med om detta påstående och denna insikt. Omgående inleddes en parallell process inombords, att gräva efter att finna lämpliga synonymer till ”farisé” och ”fariséisk”.

Jo, det rann till, skönt nog: ordet ”fariséisk” skall ses som att vara självgod eller en hycklare, även skrymtare; det senare ordet i sin tur antagligen närmast ohört bland många i de yngre generationerna. Där hade man sannolikt hellre använt ordet ”uppblåst” eller ”dryg”. (I Småland hade nog ”skrävlare” också passat in.)

Tveklöst fann jag inlägget från bordsgrannen vara såväl klarsynt som uppfriskande, i lika portioner. Ändå upptäckte jag att inom mig existerade lika mycket en parallell känsloreaktion, mindre klagande och mer hoppfull om de bibliska uttryckens plats i våra vardagsmiljöer:

– Jo, det du säger är sant, började jag hurtigt instämmande, för att omgående glida över till ett annat perspektiv, nogsamt och artigt nog dock utan att byta ämne.

Vad jag gjorde var att påminna om att samma dag, vid olika möten för förtroendevalda, kom påfallande ofta inlägg som innehöll de bibliska orden ”tack och lov” över flera talares läppar.

– Vi människor har behov av att få tacka, men också lova i betydelsen lovprisa och lovsjunga, fortsatte jag till min bordsgranne och lade till:

– Då gäller det också att veta till vem vi skall vända oss för att tacka, lovprisa och sjunga; att det är till Herren Gud, vår Skapare.

Kvällen förflöt, middagen tog slut och till sist kom jag hem. Det var dags att lägga sig – och be aftonbön.

I samma ögonblick dök då ytterligare en händelse under dagen upp i mitt vid det här läget allt mer trötta huvud. Återigen knöt detta an till samtalet med bordsgrannen vid festmåltiden. På något vis var det som att först nu framstod denna, till synes, ytterligare iakttagelse som en slags pärla, rentav en uppenbarelse.

Jo, under ett av mina politiska sammanträden den där dagen hade en musikrektor uttryckt bekymmer över sångens försvagade ställning i det svenska samhället, inte minst i skolan och bland ungdomar. Även om det inte var ordet rektorn använde, så kan man kanske tala om en ”sång-analfabetism” i vardande.

Associationerna hos mig gick till barndomens skolgång, med kristen morgonsamling, bibelord, psalmsång och bön. Ja, vi fick sjunga på morgonen. Och lära oss psalmer, dessutom utantill, som hemläxa.

Så lämnade jag minnena från 1960-talets Torsås i Södermöre i sydligaste Kalmar län i sydöstra hörnet av Småland. Nu var det 2023 igen – och ett sammanträde med en allvarlig styrelse.

Då hände det, som en tankeöverföring. Musikrektorn själv började tala om svenska skolans tidigare morgonsamlingar, om sin egen skolgång och minnena därifrån. Direkt följde ytterligare andra efter om berättade om hur de som skolelever fått börja dagen med att sjunga, ja, sjunga sin morgonpsalm.

Vad de uttryckte var ju att skolan då – och kristendomen – därmed gav stöd till sången, sångarglädjen. Så inleddes ju skoldagen på den tiden, allt mer sällsynt numera.

Så låt oss berätta om hur det en gång var i den svenska folkskolan och grundskolan – och verka för att det åter kan bli.

Lennart Sacrédeus