Berättelse av Alfred Smedberg, publicerad i Julklockan 1906

Brevet från himlen

 eller

Hur lille Per fick en ny mamma

Det var så tyst och stilla i den lilla Torpstugan borta vid Skogsbrynet. Den unge husfadern hade nyss begravts på kyrkogården, och nu låg hans efterlevande maka döende i samma sjukdom.

Den varma sommarsolen lyste in genom fönstret och smekte de guldgula lockarna på en liten femårig gosse som satt på golvet och byggde stugor av små träbitar.

Gossens mormor satt på en stol bredvid sängen och rättade till kuddarna under den sjukas feberheta huvud.

Gossen lekte tyst och stilla med sina träbitar. Emellanåt tittade han sorgset upp mot sängen, som om han förstått att dödsängeln nu åter klappade på den lilla stugans dörr.

– Lille Per, kom hit! sa den sjuka med svag röst.

Han steg genast upp och ställde sig bredvid sängen.

– Per, min käre lille gosse! Jag går bort ifrån dig nu.

– Vart då mamma? frågade Per med stora ögon.

– Till himlen – till Jesus – och pappa – och änglarna.

– Är det långt till himlen, mamma?

– Nej, inte långt – inte långt. Jag ser den nu – så nära – så nära.

– Kommer du snart igen mamma, frågade Per med tårar i ögonen.

– Nej. Men när jag kommer till Gud, ska jag be honom – skicka dig – en annan mamma.

– Blir hon lika snäll som du?

– Ja, mycket snällare. Gud välsigne min lille – käre – –

Hon blev medvetslös och kunde inte fullborda meningen. Gossen strök henne sakta på pannan och gick sedan tillbaka till sina träbitar.

En vecka senare var Pers mamma begravd bredvid sin man på kyrkogården. Pär hade fått vara med på begravningen och hade sett när kistan sänktes ner i graven. Han hade undrat så mycket hur hans mamma skulle kunna gå till himlen när hon låg i en kista med lock över. Men då hade hans mormor sagt att Guds änglar skulle hjälpa henne ur kistan, och då förstod han att det inte blev svårt.

Per hade först gråtit mycket efter sin mamma, men nu var han lugnare. Han visste så säkert att Gud skulle skicka honom en annan lika snäll mamma från himlen, för det hade hans rätta mamma sagt. Mormor var visst snäll hon också, men hon var ju ändå ingen mamma.

Det gick några dagar, och ingen ny mamma hördes av. Per var mycket ledsen. Han undrade om Gud ännu inte hade hämtat hans mamma från kistan. Det måste han försöka ta reda på, så han gick till kyrkogården, som låg nära. Där satte han sig vid graven.

– Mamma lilla! snyftade han. Har du inte kommit till himlen än? Eller har du glömt att be Gud skicka en annan mamma till mig?

Per lyssnade en stund men det hördes inget svar.

– Lilla, lilla mamma! ropade han storgråtande. Har Gud ingen mamma att skicka till mig när du är borta? Då vill jag också gå till himlen. Skriv ett brev, lilla snälla mamma och berätta var vägen till himlen är, för jag vill inte vara utan mamma!

I detsamma susade en vindpust över kyrkogården och ett papper kom flygande och föll ner i knäet på Per. Han tog tag i det väldigt ivrigt och sprang upp.

– Ett brev från mamma! ropade han glad. Det ska mormor få läsa.

Han skyndade sig hem och lämnade pappret till henne.

– Ett brev! jublade han. Ett brev från himlen – från mamma! Läs det snälla mormor!

– Kära barn, sa mormor, det är ju bara ett blad från en psalmbok.

– Ja, men det är från himlen – rakt uppifrån himlen – för jag bad mamma om brev. Läs det mormor!

Hon tog på sig glasögonen och läste: ”Jag går till himlen var jag går, om Jesus blott jag följer.”

Här var hon tvungen avbryta läsningen för hon fick tårar i ögonen.

– Vad står det i brevet? frågade Per ivrigt.

– Det står att den som har Jesus med sig, kommer till himlen var han går.

– Då går jag strax dit, så Per bestämt, för jag vill träffa mamma.

Mormor la inte märke till gossens ord, utan gick tankfull ut till köket.

När Per vilat en stund, tog han en liten kristusbild av gips som stod på byrån och stoppade den försiktigt innanför kläderna. Sedan smög han ut ur stugan och kom snart upp på stora landsvägen. Där tvekade han ett ögonblick åt vilket håll han skulle gå, men snart vände han sig beslutsamt mot söder och började gå iväg i snabb takt. Han hade ju Jesus med sig och då kom han till himlen åt vilket håll han än gick. Det var han säker på, för det stod i brevet.

Han gick en timme – han gick två – och svetten började pärla på pannan. Den varma sanden brände på de små nakna fötterna och solen gassade på huvudet. Per blev till slut trött och satte sig och vilade mitt på landsvägen.

Åh, vad det var skönt att sitta ner. Det var så roligt att plocka små släta stenar och kasta utåt landsvägen, och att sila den lösa, torra och varma sanden mellan fingrarna.

Men så satt han inte så länge. Huvudet blev så småningom allt tyngre och tankarna vandrade runt. Efter en stund sjönk han ihop som ett litet bylte och somnade.

Efter några minuter hördes mullrandet av vagnshjul och snabba hovslag på vägen. En häst med en lätt fjädervagn efter sig, kom i snabbt trav. På vagnen satt en ensam 20-årig flicka som var fint klädd. Hon hade en fin hållning och ädelt ansikte. Hon höll stadigt i tömmarna.

När skjutsen hunnit fram till den sovande gossen, tvärstannade hästen. Flickan hoppade ur vagnen och tog gossen i sina armar. Per vaknade, gnuggade sig i ögonen och slog därefter armarna om halsen på den unga damen och ropade yr av glädje:

– Kommer du nu äntligen, mamma lilla? Jag har väntat så länge, så länge,

– Vad menar du gosse lilla? frågade flickan häpen.

– Är du inte den nya mamman som Gud ska skicka till mig från himlen?

– Jag förstår inte. Har du slagit dig?

– Nej.

Den förvånade flickan ville sätta ner gossen på landsvägskanten men han stretade emot. Säkert hade han upptäckt något ömt och moderligt i hennes blick, eller också tyckte han att hon liknade hans egen mamma, för han klamrade sig envist fast vid henne.

– Vart skulle du gå lille gosse eftersom du somnade på vägen? frågade hon vidare.

– Till himlen – till mamma – för hon är där – och pappa också.

– Jaså, är du kanske lille Per från Granåsatorpet?

– Ja.

– Du får sätta dig upp här hos mig i vagnen och sen ska jag följa dig hem.

Hon steg upp i vagnen, tog gossen i knäet och satte hästen i trav igen.

– Åker vi till himlen nu? frågade Per.

– Nej, vi åker bara hem. Men berätta nu hur du hittade på att du skulle till himlen! Ville du träffa din mamma?

– Ja, och jag gick dit där som de grävde ner henne i jorden – – –

– Till kyrkogården?

– Ja, och där bad jag att mamma skulle skicka ett brev från himlen och tala om vägen, för jag ville också komma dit.

– Gjorde hon det?

– Jadå, för brevet kom nästan direkt, och det kom rakt från himlen och mormor läste det.

–Jaha. Och vad stod det i brevet?

– Det stod att om man har Jesus med sig så kommer man till himlen var man än går. Och jag har Jesus med – se här är han!

Per tog fram kristusbilden och höll upp den med en allvarsam min.

Den unga damen fick tårar i ögonen. Gossens berättelse hade rört henne djupt.

– Men Gud kanske inte vill att du ska komma till himlen nu genast, sa hon. Han vill nog att du ska bli vuxen först.

– Ja, men då ger han mig en annan mamma som blir lika snäll och många gånger snällare.

– Hur vet du det?

– Jo, för det sa min riktiga mamma, innan hon dog. Kanske det är du det? Åh, bli min mamma, du! Du är säkert riktigt snäll.

Per kröp högre upp i knäet och blinkade bedjande in i de stora fuktiga ögonen.

– Som Gud vill, sa flickan med darrande röst. Vi får talas vid om detta när vi kommit in.

– De svängde in på en stor, vacker gård. Det var prästgården och den unga flickan var dotter till församlingens kyrkoherde.

– En dräng kom fram och tog emot hästen. Flickan ledde sin skyddsling in i huset till en stor sal. Där fanns dyrbara möbler av fint träslag, vackra tavlor på väggarna, stora glänsande speglar och mjuka mattor på golvet. Något så vackert hade Per aldrig sett. Han tittade häpen omkring sig och undrade om detta ändå inte kunde vara himlen.

Den unga prästdottern gick till sina föräldrar som var i ett annat rum. Hon pratade länge och ivrigt med dem och berättade gossens historia. Till sist bad hon om deras tillåtelse att få ta honom som sin son, och fostra upp honom i prästgården.

– Men kära barn, sa fadern allvarsamt. Vågar du verkligen ta en främmande gosse som fosterson?

– Jag är nog rädd för det stora ansvaret, sa flickan ödmjukt, men det syns ju tydligt att Gud vill det, och när han befaller, vågar jag inte säga nej.

– Så tag honom då och må Gud hjälpa dig med gossens uppfostran, så att du får glädje av honom!

Sedan gick de alla tre till Per.

Prästfrun klappade honom vänligt på kinden och sa:

– Nu har Gud gett dig en annan mamma istället för din, som är i himlen. Vill du stanna här och bli hennes lille gosse?

– Ja, svarade Per, med glädjestrålande ögon och sträckte sina små händer mot den djupt rörda prästdottern.

Per växte upp till en snäll och duktig gosse. Han fick studera, blev student och slutligen präst.

Tjugo år efter att han flyttade in i prästgården stod han för första gången på predikstolen i församlingens kyrka och talade klart och varmt om den enda vägen som leder till himlen. Men bland de många åhörarna var det nog bara hans snälla fostermor som riktigt förstod varför han både började och slutade sin predikan med de ord som hans mormor läst på det lösrivna psalmboksbladet: ”Jag går till himlen var jag går, om Jesus blott jag följer.”