En midsommarnattsdröm. 40 ungdomar som glatt dansar sig svettiga runt en hög och svajig midsommarstång ​för att sen traska ner till sjön och bada i den glittrande kvällssolen, fortfarande med kransar på sned ovanpå de solblekta kalufserna. Det är som en idyllisk Bullerbyscen.

Men vi är inte i någon av Astrid Lindgrens sagor utan på konfirmationsläger på Breanäs missionsgård. Min man och jag har förmånen att i fyra veckor få vara lägerchefer till detta gäng, 24 konfirmander och 16 ledare. Det är en sann välsignelse!

Detta är mitt elfte ”konfaläger” och jag har börjat fundera på om det snart är dags att gå i pension på detta område. Men under den ljuvligaste midsommar jag upplevt identifierar jag plötsligt varför det är så svårt att släppa den här biten av livet, konfirmandarbetet alltså. Jag inser att jag under just dessa sommarveckor känner hopp. Hopp för framtiden. Hopp för ungdomar och hopp för kyrkan.

Efter vårt helnyktra och jätteroliga midsommarfirande har vi som vanligt aftonbön. Händer sträcks frimodigt i lovsång och förebedjarna har fullt upp att betjäna konfirmander som vill bli burna i bön. Aftonbönerna är det bästa av allt. Här syns så tydligt stor längtan efter Gud och det värmer mitt hjärta likt inget annat. Jag älskar detta, att se hur tonåringar på personliga sätt möter den Gud som älskar dem mer än någon annan kan göra är ofantligt stort att få uppleva!

I en tidsepok då många kyrkor gapar tomma och där stora delar av befolkningen tycks ointresserade och nonchalanta gällande Gud och hans längtan efter oss, så känns detta extra stort. Kanske finns också bland ungdomar en ännu större hunger efter Gud, åtminstone upplever jag att de i den här kontexten är frimodigare i sin hängivenhet och i sitt beroende än många av oss vuxna som fått vardagen att rulla på. De ifrågasätter och utforskar nyfiket också den kristna tron och vågar ta steg i sina gudsrelationer. På så vis är de enorma förebilder.

Även ledarna är förebilder för mej i min tro. 13 av våra ledare är under 22 år och lägger ner otroligt mycket omsorg och engagemang i sitt uppdrag att älska konfirmanderna till Gud. De får inte på långa vägar ekonomisk ersättning för allt de investerar i dessa veckor, ändå gör de allt med genuin glädje och förtröstan. De litar på att “för den som älskar Gud samverkar allt till det bästa” och tackar nej till sommarjobb som hade genererat bra mycket mer pengar. Dessa ungdomars villighet att lyssna på Guds kallelse och att utan oro följa den väg Han kallar dem till är inte bara föredömligt utan också verkligt inspirerande. Det är min innerliga bön att denna gudsrikeskultur ska få fortsätta prägla dessa unga människor genom hela livet och att deras hängivenhet får spridas som ringar på vattnet till kommande generationer.

Kanske kan de få inspirera också dig som läser detta, jag hoppas det. Oavsett ålder kan vi öppna våra hjärtan för att låta Gud överraska oss på nytt och på nytt igen. Jag tror att Gud alltid har mer på lager för oss och att vi alltid får lov att upptäcka mer av Hans hisnande egenskaper och planer, om vi vill. En av lovsångerna vi ofta sjunger innehåller meningen “När jag tror det är för bra för att vara sant, så är det bara början av vem Du är”. Tänk att vi har en Gud som vill ha en så nära och personlig relation till oss var och en, ung som gammal, det om något är hoppfullt!

Hanna