Den 19 mars har Josef namnsdag och det är också en kyrklig festdag i stora delar av världen. Genom åren har RKF på detta datum uppmärksammat Föräldrarnas dag utifrån den roll Josef från Nasaret fick som fosterfar till Jesus.
Jesu fosterfar Josef möter oss i Bibeln som en handlingens man. Nästan varje gång han träder fram är läget bekymmersamt och Josef ”på väg” – bort från sin trolovade, till skattskrivning med henne höggravid, på flykt till Egypten och på väg med ett stort resesällskap efter påskfirandet i Jerusalem. Inga ord ur Josefs mun finns bevarade, däremot får vi indirekt veta något om hans tro och om hans upplevelser och känslor.
Vi förknippar den helige Josef med lyhördhet och följsamhet. Han var den stöttande make och ansvarstagande far som jungfru Maria behövde, precis som varje havande, födande och barnafostrande kvinna behöver en man vid sin sida. Man och kvinna som tar föräldraskapet på allvar är varandras perfekta komplement. På olika komplementära sätt fullgör de sin skapelsegivna uppgift att bygga sin egen relation jämte relationen till barnet för att kunna lotsa det genom uppväxten.
Josef var lyhörd mot Guds bud och följsam mot det tilltal han fick i drömmen när han själv hade tänkt ut en annan lösning på ”problemet” att hans blivande hustru redan var med barn, uppenbarligen med en annan fader än han.
Han visar också att han tar det jordiska föräldraskapet på allvar, när han ändå tar jungfru Maria till sig som hustru, när de flyr landet då Jesusbarnets liv är hotat.
Oro och bestörtning hör till föräldraskapet, inte minst när ens barn tycks vara i fara. Inte ens Josef och Maria gick fria från detta. Det drev dem till handling; de gjorde helt om när de var på hemväg från påskfirandet i Jerusalem, återvände till staden (en hel dags vandring) och letade efter sin pojke i tre (!) dagar. Inte undra på att de var upprörda när de väl fann Jesus i templet (se Luk 2:48).
Går det att undvika oro som förälder? Går det att undvika oro som kristen? Jesus uppmanar oss ju att inte känna oro och ängslan. Se på liljorna, Min frid ger jag er och så vidare.
Föräldraskapet är ett förtroende som visas oss, en ansvarsfull uppgift att fylla. Det förväntas av oss att vi vet var tolvåringen befinner sig, både en helgkväll hemmavid och under en långresa till storstaden. Jesu föräldrar hade förlorat kontrollen och man kunde frukta att hans liv var i fara. De hade alltså anledning att oroa sig, kanske de tänkte, både för pojken Jesus och för sin egen förmåga att ta ansvar. Annorlunda är det med sådant man inte kan råda över: sjukdomar, onda anslag och olyckor som inte kunnat förutses.
Oavsett anledning till oron gäller för kristna alltid samma regel; Kasta alla era bekymmer på Herren. Han har omsorg om er. Du behöver inte bära runt på alla dina bördor själv. Lägg ner dem vid Jesu kors. Det vill säga lämna dem ifrån dig i bön, lämna den inre oron och tyngden till den som burit allt i sin kropp upp på korsets trä.
Det är också för övrigt det bästa stalltipset för föräldrar: Be tillsammans med ett barn som visar oro. Be direkt, vänta inte till aftonbönen. Det behöver inte ta mer än en minut att ta en paus från arbete och lek, hålla om barnet och gemensamt lägga ner det som får barnet att ängslas vid Jesu kors. Så kan man redan tidigt få lära sig vad man ska göra med det som hotar att förmörka ens inre. Och barn gör som bekant inte nödvändigtvis det som vuxna säger utan som de vuxna gör.
Jesus svarar på sina föräldrars oro med en enda nedtecknad mening: Visste ni inte att jag måste vara hos min fader? Visst gäller det även oss! I vår himmelske faders närhet är vi när vi ber. Kanske får vi då erfara det tilltal som Josef fick; Var inte rädd. Var inte rädd att ta Maria till dig. Det mod som i den stunden ingöts i honom förändrade hans liv. Han vågade gå i tro och det bar. Kanske kan Josef inspirera oss att också våga lita på Gud?
Inger Lindeskog
Nyhetsbrev
Få de senaste artiklarna i Kristen Livsgrund till din mejlkorg utan kostnad en gång i månaden
Tack Inger för tänkvärda påminnelser och paralleller i Den Helige Josefs föredömliga mod, ansvar och offer, rikedom
– och vårt föräldraskap !
Fin avslutning om lyhördhet, överlämnande i bön,
tillit och förtröstan !
/ Sigrid