I Svenska kyrkan firar vi i år Nionde söndagen efter Trefaldighet den 6 augusti. I den världsvida kyrkan firas Kristi förklarings dag på det datumet och särskilt i östkyrkan är det en stor högtidsdag. Sedan reformationstiden har den helgdagen i Sverige förlagts till den sjunde söndagen efter Heliga Trefaldighets dag och den infaller oftast i juli månad. Det finns dock goda skäl för oss att uppmärksamma den några veckor senare. Tyvärr gör dess placering i högsommaren att den inte får den plats den förtjänar i vårt kyrkoår. Oavsett vilken kyrka eller vilket samfund vi tillhör har den ett budskap som vi behöver höra. Enligt Den svenska evangelieboken från 2003 läses i år tredje årgången och där är det evangelisten Lukas som förmedlar berättelsen om det som hände på heliga berget.

Traditionellt har det annars varit Matteusversionen som lästs i våra kyrkor och som det predikas över. Budskapet är detsamma hos alla de tre evangelister som har med händelsen och de är överens med aposteln Petrus som i sitt andra brev skriver att det inte handlar om ”skickligt hopdiktade sagor” (Bibel 2000) eller ”slugt uttänkta fabler” (1917 års kyrkobibel). Den kristna tron bygger inte på myter som förmedlar en förment djupare sanning utan på en historisk verklighet. Den är dock inte historisk i den meningen att det som berättas i Nya Testamentet skedde för länge sedan och inte har betydelse idag. Nej, det som ägde rum i det heliga landet för tvåtusen år sedan är lika viktigt för oss som lever i det tredje årtusendet som för dem som levde på Jesu egen tid och fick se det med egna ögon.

Det Petrus, Jakob och Johannes fick höra på det heliga berget gäller även för oss. Budskapet är alltså ett och detsamma hos Matteus, Markus och Lukas, men detaljerna skiljer sig åt. Hos Lukas får vi veta att Jesus gick upp på berget för att be, så som han ofta gjorde. De tre lärjungarna föll i sömn, så som de skulle göra också när de var med honom i Getsemane örtagård. Medan de sov samtalade med representanterna för det Gamla Förbundet, lagen och profeterna, Mose och Elia. Vi sjunger ju med Edvard Evers (Sv psalm nr 165):

Med fäderna från löftets tid

Du talar om din död, din strid,

Då du ditt kall Fullborda skall

Och oss förvärva frid

Och just så står det hos Lukas, att de talade om hans uttåg ur världen som han skulle fullborda i Jerusalem. När lärjungarna vaknade såg de Jesu härlighet och de båda männen. Petrus ville bygga hyddor åt dem, men ett moln sänkte sig och de försvann ur deras åsyn, så som Jesus själv skulle göra när hans uttåg ur världen var fullbordat. Då ljuder rösten: ”Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom” och Jesus allena står kvar.

Lärjungarna hade alltså fått en inblick i den himmelska världen, de hade sett den härlighet som Jesus under sitt jordeliv annars endast visade genom sina gärningar, dem Johannes kallar tecken. Jesus från Nasaret är Guds egen son, så sade rösten. Och om den rösten gäller, precis som när orden uttalades, om än i andra person istället för tredje, vid Jesu dop som inledde hans offentliga verksamhet, vad Jesus själv säger om rösten som hördes under de sista dagarna i Jerusalem enligt vad evangelisten Johannes berättar, att rösten inte hördes för hans skull utan för deras som var med. Jesus själv var inte i behov av någon påminnelse om vem han är.

Nej, det är vi som behöver den påminnelsen. Vi får inte se Jesus med våra yttre ögon som de tre lärjungarna på det heliga berget, men vi kan få se honom med trons ögon redan nu och vi kan hoppas på att en gång få se honom sådan han är. Han är människa som vi också när han återvänt till sin Fader. Han sitter på hans högra sida och ber för oss, fortsätter den översteprästerliga förbön han bad den sista kvällen med sina lärjungar och som Johannes förmedlar i sitt sjuttonde kapitel. Redan då bad han inte bara för de lärjungar han hade samlat omkring sig utan även för dem som genom deras ord skulle komma till tro på honom. Han är alltjämt människa och har medlidande med oss i vår svaghet, men han är också helt och fullt Gud. Han har all makt i himmelen och på jorden och har del i Guds allestädes närvaro. Han finns överallt och har sprängt tidens och rummets gränser, också som människa.

På ett särskilt sätt har han dock knutit sin närvaro till sammanhang där människor, i stora skaror eller endast ”två eller tre” som han uttrycker det, är samlade i hans namn. Därför behöver vi gemenskapen i den kristna församlingen, med trossyskon. Han som är sann Gud och sann människa kunde just därför lida och dö i vårt ställe så att vi kan få förlåtelse för våra synder. ”Där syndernas förlåtelse är, där är liv och salighet”, som Luther säger när han talar om den heliga nattvarden, där Jesus ger oss del av sin egen kropp och sitt eget blod enligt sitt löfte. Men för att detta skall bli till en rätt välsignelse för oss måste vi också ta till oss den andra delen av vad den himmelska rösten säger. Rösten talar ju inte endast om vem Jesus är utan också hur vi skall förhålla oss: ”Lyssna till honom”. Jesu ord är Guds eget ord. När Jesus därför säger ”Mina ord är ande och liv” är det inte endast den undervisning han själv gav under sitt jordeliv han syftar på, utan också på Guds ord under det Gamla Förbundets tid. I både Gamla och Nya Testamentet hör vi alltså Jesu, den Gode Herdens, röst. Vi får be om den Helige Andes bistånd för att rätt förstå vad han har att säga. Vi har inga löften om nya uppenbarelser från höjden utan vi har att hålla oss till dem vi redan har. Det är i den Heliga Skrift Gud talar till oss. Endast den förkunnelse som är i överensstämmelse med det en gång givna är Guds ord till oss idag. Visst kan Guds Helige Ande tala till människor på ett mer direkt sätt, men han säger ingenting som strider mot det som en gång sagts.

Vi bör därför ta de tillfällen vi får att lyssna till bibelordet i akt, liksom att lyssna till utläggningar av detta till uppbyggelse av Kristi kyrka och församling. Vi bör läsa vår bibel när vi har tid och möjlighet, under bön, och även goda böcker och andra skrifter (även i digital form) som bär fram dess budskap. Vi får stanna upp mitt i vardagen och erinra oss skriftställen vi lärt oss, så att Jesus får tala till oss mitt i våra sysslor. Vi får sända upp suckar i hans namn till vår Himmelske Fader var vi än är, men också regelbundet, kanske morgon och afton, ta oss stunder till organiserad bön. När vi lär oss urskilja Jesu röst bland sorlet av främmande röster, som blir allt frekventare i vår tid när allt finns lättillgängligt på nätet, kan vi också bli bevarade i tron till änden. Vi behöver dagligen vända oss bort från synden, från det som strider mot Guds vilja, och till honom som är vår Frälsare. Då kan vi med tillförsikt se fram emot den dag då han kommer tillbaka, då alla ögon skall se honom sådan han är och alla tungor bekänna att Jesus är HERREN.

Fredrik Fernbom

Bild: Interiör från den franciskanska kyrkan på berget Tabor, enligt kristen tradition platsen för Kristi förklaring. Källa: Heritage Conservation Outside The City Pikiwiki Israel, CC BY 2.5 via Wikimedia Commons