Det börjar bli mörkare nu. Sommaren har kommit och gått. När detta skrevs närmar sig hösten och dagsljuset avtar lite i taget. Det känns, påtagligt, att det blir lite mörkare för varje dag.

Så kan det faktiskt kännas på olika områden – och samtidigt har jag känt ett tag nu, att det börjar bli lite ljusare för varje år. Den andliga kampen är visserligen mycket påtaglig och angreppen mot traditionella kristna värderingar blir ofta allt kraftfullare. Samtidigt märks det allt tydligare att saker och ting börjar krackelera, både i kyrka och samhälle.

Den utvecklingsoptimism som varit självklar under hela ”efterkrigstiden”, sedan 1945, håller på att gå i stå, inom vissa områden att kollapsa. Det gäller i princip hela det postkristna väster­landet, och vi svenskar upplever på ett särskilt sätt att det triumferande samhällsbygge som följt oss under vår livstid nu går sönder i förfarande fart. Den danske justitieministern har till och med börjat tala om ”barnsoldater” när han ska beskriva problemet med 12–15-åriga svenskar (inte ungdomar utan barn!) som åker till Danmark för att begå mord.

Det var inte detta som var planen när Sverige, med Alva Myrdal i spetsen, skulle bygga det perfekta samhället. Sverige skulle bli ett idealsamhälle, ett drömland med fantastiska värde­ringar, men framför allt: utan Gud (Landet som glömde Gud, Per Ewerts bok). Vad skedde? Nu håller den västerländska kulturen på att slitas sönder inför våra ögon, vare sig man är svensk, europé eller amerikan. Samtidigt håller något märkligt på att ske, vilket blir allt tydligare.

Värderingarna är på väg tillbaka, de kristna värderingarna! Det blir allt tydligare att det västliga samhällsbygget inte klarar sig utan dem. Visst kan man tala om Kristenhetens slut som väster­landets samhällsbärare, titeln på en uppmärk­sammad bok av den franska professorn Chantal Delsol (Norma 2022). Men ändå: allt fler framstående intellektuella, kulturperson­ligheter och journalister inser att de kristna värde­ringarna utgör det skelett som håller ihop hela det västerländska samhällsbygget. Denna insikt är inte bara glädjande, den anger att något nytt är på gång – ett slags kulturell och förhoppningsvis även andlig vår!

Låt oss ta några exempel på denna ”värderingsvår”. Ett tydligt exempel kom 2019 med Tom Holland, en uppmärksammad journalist och författare, i Sverige mest känd för sina böcker Rubicon (2004) resp. Marathon (2006). Hans kristna barndomstro hade bleknat bort och pojkens intresse för dinosaurier hade ersatts av fascination för två mäktiga imperier. Men helt plötsligt insåg han, att han avskydde den romerska och persiska etiken, inte minst deras brutala människosyn. I själva verket var hans, och samhällets, tänkande marinerade av kristna tankar och värderingar. Detta proklamerade han för en överraskad omvärld i boken Dominion. The Making of the Western Mind (Little, Brown 2019, s. xxviii f).

På senare tid har två av världens mest kända ateister, Richard Dawkins och Ayaan Hirsi Ali, tydligt proklamerat sig som kristna. Dawkins (f. 1941; liksom Holland ledamot, Fellow, i det illustra sällskapet The Royal Society of Letters) propsar på att han inte tror på Gud, däremot är han numera kulturkristen. Ayaan Hirsi Ali (f. 1969; somaliska till börden och född i Mogadishu, liksom Dawkins delvis uppvuxen i Nairobi i Kenya, kom till Nederländerna som politisk flykting och blev med tiden parlamentsledamot där, bor sedan länge i USA) hade med tiden utvecklats till en glödande ateist som samarbetade med Dawkins, men förra året tillkännagav hon att hon har blivit kristen. Själv förnekar hon, i en offentlig debatt med Dawkins, att hon blivit ”kulturkristen”. Hon är traditionellt kristen, punkt slut. (Beträffande Dawkins och Ali och deras relation till ateismen, se nättidningen UnHerd, 11 nov. 2023, 6 maj resp. 3 juni 2024.)

Parallellt med de kristna värderingarnas återkomst, kan man notera, att en av grundbultarna i det moderna västerländska projektet ifrågasätts allt mer, den ”progressiva feminis­men”. Ett lysande exempel på detta är den engelska författarinnan Mary Harringtons intressanta och provocerande bok, Feminism against progress (Forum 2023). Hon hävdar att det moderna feministiska projektet, som delvis uppstod som ett resultat av den industriella revolutionen och därtill påverkats av 1900-talet sexuella revolution (p-piller och arbetet för fri abort som viktiga förutsättningar), har gynnat en liten grupp kvinnor men missgynnat kvinnor i stort. ”Framstegen”, som till stor del vilar på en kritik av traditionella kristna värderingar, har enligt henne skapat ett kaotiskt samhälle som drabbat kvinnor, män och inte minst barnen. Därtill uppmanar hon alla kvinnor där frågan är aktuell: Gift dig så snart du kan, samborelationer är en kvinnofälla. Hennes meningsfrände Louise Perry driver en liknande linje, bland annat på Youtube (se till exempel samtalet på Triggernometry, The Sexual Revolution is Terrible for Women).

Efter detta kan man notera att Erik J. Olsson (professor i filosofi i Lund) och Catharina Grönqvist Olsson (utbildad arkivarie och sjuksköterska) nyligen har gett ut en bok som analyserar utvecklingen i Sverige, Den mjuka staten. Feminiseringen av samhället och dess kon­sekvenser (Karneval 2024). Andliga och kyrkliga frågor spelar ingen större roll i boken, men den illustrerar på en rad områden vad som sker när man på sekulär grund försöker bygga upp ett idealsamhälle där grundläggande kristna värderingar negligeras. Ett tydligt exempel i deras bok gäller feminiseringen av skola och universitet. Svensk skol­politik brottas sedan länge, det vet jag genom egen kommunalpolitisk erfarenhet, med ett stort problem: Varför under­presterar så många killar? Svaret på frågan ges bland annat i delkapitlet ”Könsskillnader i värderingar och intressen”. Skolans ”feminisering” leder till att pojkarna drabbas i stor skala, till och med i de naturvetenskapliga STEM-ämnena (Science, Technology, Engineering, Mathematics) där de egentligen borde kunnat prestera väl (s. 51-68, särskilt 56, 67). Med Olssons ord: ”Från det nya, feminina, perspektivet på vad som är viktigt att kunna är det därför naturligt att testa kunskap om samhälleliga tillämpningar av fysik – hur fysiken kan hjälpa människor – snarare än att testa kunskap om fysik i sig.” (s. 67) Anmärkningsvärt!

Som sagt var – (kristna) värderingar är på väg tillbaka. Och då blir frågan: Vad bygger vi själva, samhället och skolan våra värderingar på? Det pågående 2000-talets stora debatter kommer till stor del att handla om detta, det är jag övertygad om. Och som kristna har vi mycket på fötterna, i grund och botten bygger vi på åtminstone 4000 års erfarenhet …

Rune Imberg
Präst, missionär och lektor emeritus i kyrkohistoria