Artikeln publicerades på Aftonbladet Debatt 2017-10-01

I dag pratar vi mycket om barns rättigheter. Vi har till och med fått en FN-konvention om det. Men vi pratar inte mycket om att barn också har skyldigheter.

När jag googlade på ”barns skyldigheter” fick jag inga träffar. Har vi inga skyldigheter förrän vi fyller 18? Vad får det för konsekvenser?

I ett inslag i Rapport nyligen sa man att allt fler gymnasieelever skolkar från skolan. Därför får de inget studiebidrag. Man frågade en expert från Skolverket vad vi skulle göra åt det. Alla hennes förslag handlade om vad skolan och samhället skulle göra. Inte ett enda ord om att eleverna som snart är myndiga faktiskt har en skyldighet att ta ansvar för sitt liv och sin utbildning.

Det är bara ett exempel på flykten från personligt ansvar i vårt samhälle. Det är aldrig vårt eget fel. Det är inte mitt fel att jag skolkat från skolan, att mitt äktenskap sprack, att jag är arbetslös eller sitter fast i ett missbruk. Det är alltid någon annans fel. Det är skolans fel, föräldrarnas fel, min partners fel eller samhällets fel.

När jag började jobba som skolpsykolog sa föräldrarna till sina barn att de måste anstränga sig mer, göra sina läxor och ta skolan på större allvar om de fick dåliga betyg. När jag 40 år senare slutade jobba anklagade föräldrarna i stället lärarna. Det var deras fel om barnen fick dåliga betyg.

Att skylla ifrån sig börjar tidigt. När vi säger till våra barn att sluta bråka svarade ofta: Det var inte jag som började. Som vuxna är vi inte mycket bättre. När vi får kritik skyller vi ifrån oss och anklagar t.ex. vår partner: Ska du säga. Hur är du då?

Flykten från personligt ansvar märks också i samhällsdebatten. Enligt många politiker är det inte ungdomarnas fel att de bränner bilar och kastar sten på blåljuspersonalen. Det är samhällets fel. De är oskyldiga offer för en misslyckad integrationspolitik. Trots att de flesta som växer upp i våra särskilt utsatta områden med arbetslöshet, kriminalitet och missbruk varken bränner bilar eller kastar sten.

Vi alla, föräldrar, skola och samhälle måste lära våra barn och ungdomar att de också har skyldigheter. De ska inte lära sig lyda. Men de måste lära sig att de har ett ansvar för sitt liv och att göra goda livsval. De växer upp i ett av världens bästa länder och har alla möjligheter att välja ett bra liv.

Men livet är inte rättvist. Många har betydligt svårare att göra goda livsval. De har helt olika förutsättningar beroende på vilka föräldrar de haft, vilken skola de gått och vilket bostadsområde de vuxit upp i. Men de ha alla möjlighet att välja.

De kan välja mellan det som ger en kick just nu och det som är bra i längden. De kan välja mellan att falla för en frestelse och att motstå den. De kan kämpa för att nå sina mål eller ge upp så fort det tar emot. De kan välja mellan att vara kvar i sin bekvämlighetszon eller ta risker för att komma någon vart i livet. De kan satsa på sig själva och den egna karriären eller satsa sig själva för att försöka göra den här världen lite bättre.

De väljer själva vilket liv de ska leva. Det varken kan eller ska vi vuxna göra. Sedan får de ta konsekvenserna av sina livsval och kan inte skylla på andra. Eller som mina föräldrar sa till mig när jag var barn ”Som man bäddar får man ligga.”

Alf B Svensson, leg psykolog