Vi tycker vi lever i svåra tider. Terrorattentat, covid-19, krig när och fjärran och klimatkrisen med svält och inflation i sina spår, kan göra den störste optimist svårmodig. Men när vi jämrar oss över sakernas tillstånd kan det vara nyttigt att minnas 1600-talet. Krigen plågade Europa. Det trettioåriga kriget kan sägas ha varit det första världskriget då striderna utkämpades också i europeiska länders kolonier runt om i världen. Västafrika tömdes på ung yrkesskicklig befolkning som stals till Amerika för att där bli en permanent misshandlad och plågad slavbefolkning. Oliver Cromwells puritanska republik inbördeskrigade, förföljde katoliker och förbjöd julfirande vilket gav CS Lewis inspiration till vita häxans tyranniska infall att låta Narnia leva i ständig vinter utan att någonsin få fira jul.

Här i Sverige/Finland, genomled befolkningen många oår i rad på grund av osedvanligt kalla somrar. Nöden kulminerade under den stora svälten 1695–1698 som började med iskalla somrar från och med 1688 vilka drabbade hela östra och norra delen av Sveriges stormaktsvälde hårt. Härifrån Kalix skickades en förtvivlad skrivelse som beskrev hur folk svalt ihjäl ”så hoptals att näppeligen de levande hann begrava de döda.” När man försökte sig på räddningsaktioner med säd från sydligare delar av väldet kom stormar som fick skeppen att förlisa på Östersjön. Ovanpå detta var Sverige ständigt inbegripet i krig eftersom Sverige då var som allra störst och kring alla gränser krigades det. Bönder tvingades skicka ut indelta soldater i krigstjänst till, det i längden omöjliga, uppdraget att bibehålla det fattiga väldet kring Östersjön.

Klassklyftorna ökade samtidigt eftersom vissa blev förmögna på krigen. Man såg faktiskt krig som investeringar till vilka man lånade pengar i tidig kapitalistisk anda. Alla makthavare i Europa tänkte likadant, så Sveriges vapenindustri (speciellt kanonerna var berömda för sin kvalitet) blomstrade.

Trots ständiga krig behövde Sverige inte alls lika mycket vapen som våra skogar och malmfyndigheter kunde framställa. Men det var förstås inga pengar som nådde allmogen som inte levde i en penningekonomi utan behövde goda skördeår för sin överlevnad. Soldater och båtsmän fick också större delen av sin lön i form av torp som skulle stå för deras försörjning. Adeln, däremot, fick köpa tillbaka sina gods och gårdar av staten, då den behövde utöka krigskassan. Genom krigen blev adeln rik så de fick råd att bygga slott och herresäten. Däremot, i den stora kolonin Norrland och Finland, vilka bidrog med tjäran, träkolet och malmen, blev man inte rik fastän befolkningen fick slita ont i skogar, gruvor och vid masugnar.

Människor undrade förstås hur det kunde bli så fel. Sverige var det mest renläriga protestantiska landet i världen, som till och med offrat sin hjältekonung, Lejonet från Norden, i Trettioåriga kriget. Man började då söka fel hos sin fattiga, oftast finska eller samiska, granne. Till och med enstaka präster anklagades för att vara orsaken till Guds straffdom över landet. De sades nämligen ha bedrivit trolldom. Så var 1600-talets mest ökända episod inledd: häxprocesserna, med följande mord på de anklagade. Israel Kolmodin, däremot, skrev en bönepsalm 1695 som genast blev populär, främst i Finland och Norrland och har behållit sitt grepp om finskt och svenskt kulturliv: ”Den blomstertid nu kommer.”

Israel Kolmodin representerar en annan angreppsvinkel på 1600-talets elände: bön i stället för våld, psalmböcker i stället för kanoner, litteratur i stället för syndabocksletande. Denna motrörelse fanns överallt i Europa. Reformationen och motreformationen förde inte bara med sig erövringskrig i religionens namn utan det mest varaktiga bidraget kom i form av just kulturberikning. Exempelvis de första organiserade kvinnosakskvinnorna, eller feministerna som vi sedan kom att kallas, var Les Précieuses, franska kvinnor av burgen medelklass och adel som samlades i en förmögen kvinnas sovrum där de läste och samtalade kring litteratur. Några av texterna var deras egna alster, till exempel min favoritroman från 1600-talet La Princesse de Clèves (1678) av Madame de La Fayette (1634-1693).

Den handlar om en ung kvinna som inte söker lyckan i kärleken tillsammans med en man, utan i kristen tro. Ett ovanligt tema i romaner men så var också de La Fayette med i läsekretsen kring filosofen, teologen, vetenskapsmannen och mystikern Blaise Pascal (1623-1662), han som gett namn till enheten pascal i tryckmätning. Han har också formulerat den apologetiska maximen: vårt förnuft är begränsat så vi kan inget veta om Gud. Det är däremot klokt att tro på den kristna religionen och leva som en kristen eftersom, om det skulle vara så att Gud visar sig inte finnas, har man ändå inget förlorat utan levt ett gott liv. Om man däremot inte tror och Gud visar sig vara sann har man gjort en evig förlust. Hans Pensées sur la religion (Tankar i religiösa frågor) lästes i preciösernas kretsar.

Madame de La Fayette läste ivrigt dessa tankar vilka bildade idébakgrunden till hennes mästerverk. I hennes och andras litterära salonger lästes och diskuterades filosofi, politik och religion. I nordvästra Europa vann pietismen anhängare vars USP var att läsa Bibeln och andaktslitteratur.

Under 1600-talet kan just andaktslitteraturen ses som nästan ren kvinnolitteratur. Den både skrevs och lästes av rika kvinnor i salongerna. Allmogen läste psalmböcker och postillor i små bönegrupper. Läsandet ledde till stora positiva förändringar i sinom tid: pietistiska bönegrupper blev frikyrkor med demokratiska val där alla hade lika rösträtt, grupper som Vännernas samfund.

Kväkarna utvecklade radikalpacifismen och grundade den demokratiska kolonin Pennsylvania och de litterära salongerna banade väg för kvinnors mänskliga rättigheter. Det var också dessa små läsande gemenskaper som slutligen besegrade slavhandel och slaveri i stora delar av världen.

Om denna jämförelse med 1600-talet visar på likheter med vår tid och avslutas lite väl sprudlande och sorglöst hoppfullt, kan vi kontemplera över det faktum att i stora delar av Europa sprids nu knappast läseri utan funktionell analfabetism i de lysande skärmarnas sken.

Alma-Lena Andersson

Bild: Oljemålning på duk från andra halvan av 1600-talet av Jacques Courtois (1621–1676)