Julberättelse av Arvid Ohlsson från tidskriften Julklockan 1922 (omslag av Jenny Nyström), språkligt reviderad av Ester Birgersson, med illustrationer av signaturen EÅ

Snål-Petter kallades han, och snål var han. Han bodde i skogen i en liten stuga, som var mycket bristfällig och så dålig att den skulle kunna falla över honom. Rik var han som ett troll, hade pengar på banken, bolånefordringar och bönder som lånat pengar av honom. Det var många småbönder, som var formligen i händerna på Petter, och stigen till stugan vandrades ofta av tunga, bekymmersamma fötter. Petter ville ha räntan på dagen, annars kom uppsägningen av lånet med detsamma. Och det kunde ju skapa ännu större besvär. Att Petter var älskad av någon, var synd att säga. Till och med barnen kunde kasta ett öknamn eller en snöboll efter honom. Petter levde fullkomligt enstöringens liv. Inte många hade kommit in i hans stuga, han tog helst emot på gårdsplanen, men de som varit där häpnade över att en människa kunde bo och leva, som han gjorde. Var han fått sin rikedom ifrån, visste ingen, ty han flyttade uppifrån landet för många år sen. Men på hans betyg var det inget fel. Historier om hans förflutna avlöste dock varandra hela tiden, men alla var lika påhittade och sanningslösa. Petter hörde nog inte mycket om sådant, för att ställa sig i onåd hos honom, ville man inte.

Bland dem, vilka Petter lånat pengar till, var Tuve Göransson, en småbonde i byn. Det var nu några år sen, och Tuve hade använt pengarna till en häst. Han var en gudfruktig och ordentlig man, som trots sin stora familj hitintills gjort alla rätt. Men hästen var hans bästa inkomst-källa. Tuve var i skogarna om vintrarna och körde virke, och på så sätt hade det aldrig gått fel, utan räntan och skulden blev betald på dagen. Hästen var hela familjens glädje och stolthet. Ompysslad blev han, och blank och fin var han och sen så snäll. Barnen kunde både ge honom vatten och hö, de kunde krypa under buken och klänga på ryggen, och allting tålde Pärla. Vilka djur förstår sig bättre på kärlek än hästar? Pärla var som en medlem av familjen. Alltid fick hon slicka något gott ur små barnhänder, och hon gjorde det så fint och försiktigt. Men Pärla fick sällan vara hemma hos barnen. Hon fick jämnt dra lass åt far för att tjäna pengar. Men så berättade far en dag en glädjande nyhet: Pärla skulle kanske till nästa sommar få en fölunge, och den skulle barnen få ha, så mycket de ville. Då kände glädjen inga gränser. Ett föl! Det skulle väl ändå bli höjden av allt roligt. Om det ville bli sommar snart. Men det var ju inte ens jul på länge.

Sommaren hade varit torr, och skörden blev dålig på Tuve Göranssons magra åker. Tiderna blev hårda, allting sjönk och ingen körförtjänst blev det. Det kändes som när himlen hastigt mulnar en sommardag. Det såg mörkt ut för Tuve. Visserligen hade han tjänat pengar under de goda åren, men de höga priserna och hans stora matglada familj hade gjort, att han ingenting kunnat spara. Men Tuve och hans fru var människor som satte sin tillit och tro till honom som föder sparvarna och kläder liljorna. Antingen solen strålade eller molnen hopade sig på deras levnadshimmel, så började de varje dag i full förtröstan med sångens ord:

”Blott en dag, ett ögonblick i sänder. Vilken tröst, vad än som kommer på!

Allt ju vilar i min Faders händer. Skulle jag som barn väl ängslas då?”

Men ingen kunde hjälpa, att det – allt eftersom dagarna gick – kändes som om något riktigt svårt väntade.

Det var mycket, som tvunget skulle betalas in på hösten: kronoskatten, avbetalningen på bolånet och räntan. Fader Tuve och hans kära fru hade många stunder på knä inför honom, som har nycklarna till de stora förrådshusen.

Det som orsakade dem mest oro, var tanken på att om inte räntan hos Petter blev betald på dagen, så blev det ögonblickligen slut på lånet och pengarna skulle betalas tillbaka inom en månad, precis som det var skrivet i avtalet. Och om det hände skulle de behöva sälja Pärla. Bara tanken fick deras hjärtan att krympa samman. Sen skulle far igen börja gå på gårdar och jobba som dagakarl (red.adm.: arbetare som varje dag tvingas hitta nytt jobb), och så skulle deras små åkrar inte få den skötsel som de så väl behövde. Och så barnen! De skulle väl gråta sig fördärvade. Per, som fått löfte om att lära sig köra i vinter!

Fader Tuve försökte hitta andra lösningar. Han sålde potatis och rotfrukter, för där hade de fått en bra skörd. Men det gav inte mycket, och sen offrade han grisen, som de själva skulle haft till jul. Och då klarade de skatt och bolån. Så kom den fruktade räntedagen, och Tuve hade inte tillräckligt. Far och mor sov inte mycket natten innan. Många suckar kvävde de, men en och annan kunde inte hållas tillbaka. De kom så tunga i den tysta natten. I timtal pratade de inte med varandra om sina tankar. Först ville de att alla barnen säkert skulle sova. Sorgen skulle fort nog komma till dem. Men till sist slog den lilla väggklockan tolv, och då kunde inte fader Tuve hålla sig längre. Nog sov barnen för längesedan. Men Per var klarvaken i sin soffa. Han hade börjat förstå att det var något som var fel. Och vad som gjorde honom mest ont var fars och mors sorgsna blickar. Han både såg och förstod, Per. Han låg nu tyst vaken och tänkte på sitt vis och tyckte synd om föräldrarna.

– Mor! mumlade fader Tuve. Är du sömnig?

– Inte! Låt oss då prata lite. Kanske lättar det.

Per lyfte huvudet på armbågen för att kunna höra. Och så fick han reda på alltsammans. Hans lilla hjärta började klappa hastigt.

– Tror du inte, du skulle kunna övertala Petter att ge dig lite mer tid? sa mor.

– Det tror jag inte, mor lilla. Hos Petter är begreppen medkänsla och kärlek rätt så utplånade. Men jag dömer honom inte utan tycker i stället riktigt synd om honom. Han har ju sin enda glädje i sina pengar, och inte vill jag byta med honom. Tänk, att inte smaka vad kärlek är i någon form år efter år. Undra på, att han blir hård och bitter. Och att inte känna Guds kärlek heller.

– Ja, men far, har vi gjort, vad vi kunnat för att försöka tillföra lite kärlek och glädje i hans liv? sa mor.

– Nej det har vi inte. Jag har känt mig dömd för det många gånger. Men hur ska jag göra utan att han tror jag har en baktanke med det. Om han skulle tro på någon, måste det vara en som inte i står i skuld till honom.

– Skulle vi kanske kunna göra något för honom, efter att han tagit Pärla från oss? undrade mor.

– Jag tror nästan det skulle gå lättare då.

– Då kanske det är därför, Gud låter detta drabba oss.

– Kanske det! sa far. Det hade han inte tänkt på. Det blev tyst en stund, men sen började far igen. Hur tror du, barnen kommer ta det? Per tycker jag det är mest synd om. Han kommer kanske att formligen hata Petter.

– Tror inte det, sa mor. Per är förståndig. Han inser nog, att Petter är i sin fulla rätt, och minns du inte, hur förnuftigt han kan finna sig i småsaker, och då kanske han kan det i större också.

– Ja, Gud välsigne min Per, sa far. Om jag bara får arbete i vinter, skulle jag gärna slita både natt och dag för att kanske kunna köpa Pärlas föl till sommaren. För jag släpper henne inte från byn. Här är många, som har ett gott öga till henne.

– Blott en dag, ett ögonblick i sänder, sa mor.

– Ja, jag vill be om att kunna ta det så.

Far knäppte sina händer i stilla bön. Per hade hört varje ord, och salta tårar banade sig väg nerför kinderna. Åh, vad han tyckte det var synd om far och mor Han skulle velat hoppa ur sängen och krama om dem båda två. Men han tyckte inte riktigt det kändes rätt, att han legat och lyssnat. Nog ville han med Guds hjälp vara tålig och istället hjälpa far att bära bördan. För det var ju ändå honom den drabbade. Och Petter hade Per alltid tyckt synd om. Aldrig hade han tyckt om när hans jämnåringar ville driva med gubben. Allt vad man gör, gör man mot sig själv, tänkte Per vid sådana tillfällen. Så gick Pers tankar, så att klockan slog både en och två gånger till innan han äntligen somnade. Han drömde, som alla pojkar gör, och underligt nog drömde han inte om varken Pärla eller hennes föl utan om själva snål-Petter. Det var julafton, och Per fick för sig att springa bort till Petter för att se, hur han firade jul. Men det var en sorglig syn, som mötte honom. Kallt, mörkt och smutsigt.

– Vet inte Petter, att det är jul? tänkte Per.

– Det är inte jul för mig, mumlade Petter.

– Vet Petter inte, att det också är Petters Frälsare, som är född.

– Det tror jag inte, ty det har ingen sagt mig.

– Har de inte? Det var underligt, tyckte Per. Ja, men nu vill jag tala om det då, för jag vet, att det är säkert.

– Vet du det alldeles säkert, sa gubben undrande.

– Ja, säkert, för det står i bibeln. Var är den, så skall jag visa Petter det.

– Jag har ingen bibel, klagade gubben.

Detta tyckte Per var så underligt, att han direkt vaknade. Drömmen hade varit så levande för honom, att han fick gnugga sig ordentligt i ögonen för att komma tillbaka till verkligheten. Frukosten var färdig, och småsyskonen höll på att kravla sig upp. Men Per fick snabbt fart på sig. Att inte mor kallat, då far gått ut. Snart nog var hela familjen samlad kring bordet. Småttingarna stojade, men Per såg fundersam ut.

– Vad går åt dig i dag, Per? sa far. Du är så grubblande.

– Jo, jag sitter och tänker på, att far kunde sälja Pärla för att reda sina skulder. Här blir nog ingen körförtjänst i vinter ändå. Pers röst darrade, då han sa det.

Far höll på att skära bröd, och han stannade med kniven i halva skivan, och småsyskonen gapade och glodde på Per, som om han mist sitt förstånd.

– Vi kan kanske få en häst igen till ett annat år, då vi mer behöver det, fortsatte Per, och rösten var nu mera säker.

– Gud välsigne dig, min gosse! mumlade far och såg kärleksfullt på Per.

Men nu först bröt det löst från småsyskonen. Det blev gråt och klagan i det oändliga. Inte skulle det väl vara möjligt, att far skulle sälja Pärla. Det var bara Pers dumma påhitt.

– Jag skall tänka på saken, sa far. Men om det skulle gå så illa, att jag behövde göra det, så får ni försöka ta saken lika förståndigt som Per, han som borde varit mest ledsen. Vi få tacka Gud, att det inte är hemmet det gäller, och så ha vi ju varandra. Sjukdom och död har Gud skonat oss från, och vårt dagliga bröd har vi fått.

Detta lugnade barnen en smula, men efter frukosten blev där en sådan rusning till stallet, som om Pärlas tid hos dem borde räknas i timmar. Far gick till Petter för att få sin dom, och den fick han också, precis som han väntat. Pengarna skulle skaffas på dagen om en månad. Tuve gick en sväng ned om byn direkt för att i tid höra sig för angående Pärla. Helst ville han, att kyrkvärden skulle ha henne, för han var så innerligt snäll mot djur. Och det lyckades. Kyrkvärden hade länge haft ett gott öga till Pärla. Affären blev uppgjord med detsamma och Tuve fick löfte att köpa Pärlas föl till en kommande sommar. Så gick månaden, och Pärla vandrade en morgon bort från sitt gamla kära hem och dess många kära vänner. Hon hade fått socker ur allas händer till avsked. Till och med lillebror fick sticka fram sin lilla knubbiga hand. Det var liksom något fuktigt i Pärlas ögon, tyckte mor. Kanske förstod hon. Per fick följa med. Han gick vid Pärlas sida hela vägen och smekte oftast hennes båge eller ländrygg. När de var framme skulle far stanna kvar för att reda upp affären, och Per sprang tillbaka hem. Det kändes så tungt och sorgset i hans inre. Han ville helst inte träffa på någon, för det kändes, som om tårarna inte var långt borta.

Dagarna gick, och så var det snart jul. Julstöket och tanken på den kommande glädjerika högtiden fick barnen att för en stund glömma bort förlusten av Pärla. Det var på kvällen dagen före julafton. Familjen satt bänkad kring det avlånga bordet, och fader Tuve hade läst kvällsandakten för dagen och avslutat med en innerlig bön, om att Jesusbarnet på ett särskilt sätt skulle komma och fylla deras hjärtan och hem under den stundande julen. Och så hade de sjungit: ”Välkommen var, o Herre kärl En gäst du vorden är.”

Det var tyst en stund, tills mor bröt tystnaden.

– Far, sa hon. Jag tycker inte det kan bli jul, om vi inte ger bort något. Trots vår fattigdom finns det ju många, som har det svårare, och nog skulle vi väl kunna hitta på något. Ja, det tyckte far med. Men vad? Pengar att köpa något för hade han inga, och fläsk hade de inte.

– Men far! fortsatte mor. Vi ha ju gott om mjölk. Skulle jag inte i morgon förmiddag kunna koka en stor gryta risgrynsgröt och låta barnen gå ut med? Det tyckte far var ett bra förslag, och barnen var mycket villiga att gå ett sådant ärende.

Då Per vaknade på julaftonsmorgon, hade mor redan satt grötgrytan på elden.

– Skynda dig nu, Per! sa mor, så att du hinner med, vad du ska göra för att sen kunna springa ut med gröten. Maria kan kanske följa med dig.

Och Per han kunde skynda sig, han. Det var en mycket ved som skulle in, det var friskt granris som skulle läggas vid ytterdörren, det var julkärven som skulle upp och mycket annat. Men under det att Per hade fullt upp med sina händer, arbetade hans tanke på annat håll. Mor hade sagt att Per själv fick bestämma, vem som skulle ha gröten. Nog var det roligt men ansvarsfullt. Det var ju någon av dessa små, som skulle ha den. Per fick sätta sig på huggkubben för att kunna tänka.

Hans tankar övergick till bön om visshet i saken. Då hörde han någon hosta till nere från byvägen. Det var Petter som traskade bort, troligen till handelsboden, en halv mil bort.

– Tror du inte han skulle kunna ha din julgåva, Per, sa en röst inom honom.

Då kom drömmen så livs levande för Per. Visst skulle Petter ha julgröten alldeles säkert. Per hade sett, att gubben brukade gömma sin stugnyckel på ett bjälkhuvud. Om Per skulle be mor om att få låna en bibel. De hade ju så många, och kanske var det verkligt, att Petter ingen hade. Nu var det så många tankar och idéer, som stormade fram i Pers inre. Maria skulle följa med honom, och de skulle städa upp gubbens stuga och göra den så julig. Men far och mor skulle inget få veta. Kanske skulle de inte tycka om det. Tänkt och gjort. Maria fick del av hans planer och hon tycket det var väldigt spännande. Per tog några rena tidningar i fickan. tillsammans med ett par av hans egna tjocka, vita ljus, och så stack han ett gammalt testamente under rocken. Han skulle tala om det för mor sen. Och så det bästa av allt: grötfatet inknutet i en ren handduk tillsammans med en mjölkkruka. Oj vad de sprang, barnen! Mor hade så mycket att göra, att hon lät barnen ordna det själva.

Bara nu inte Petter överraskade dem. Lätt kom de in, för nyckeln var på sin plats. Men oj, så där såg ut! Det var nästan så, att barnen ryggade tillbaka. Per kände igen det från drömmen. Det gällde att ta i med hårdhandskarna direkt, och inte skulle alla barn gjort det Per och Maria nu gjorde. Först sopade de golvet och det riktigt ordentligt. En gammal kvast hade de hittat. Sen polerade Maria de ogenomskinliga fönsterrutorna. Det var tur att hon tagit några trasor med sig. Per gjorde upp en dundrande brasa i den gamla vedspisen. Ved hittade han i boden. Och snart fick stugan ett helt annat utseende. Med knappnålar fäste de rena tidningsgardiner för fönstren och dammtorkade alla möblerna samt bredde tidningar på både bord och byrå. Så ställdes ljusen, gröten och mjölken på bordet. Bredvid lade Per testamentet han tagit med, uppslaget vid jultexten och han strök under själva julbudskapsversen med sin blyerts. Så hade han en liten tavla, föreställande Jesu födelse, som han fäste på väggen över sängen, och under skrev han på själva väggen med en li-ten medhavd krita: ”Dig är född Frälsaren!” Det hela hade tagit tid, så barnen var riktigt rädda att möta Petter, då de sprang mot hemmet. Men det gick bra. Inte anade de, att ett par gamla grå ögon som emellanåt var fulla av tårar, hade följt dem genom en springa från vedboden. Gubben hade kommit för en god stund sen, han hade fått skjuts, och då han såg att dörren var öppen och att det rök ur skorstenen, smög han sig först in i boden för att se vilka det var. Och vad han såg fick gamlingen att känna det han aldrig känt. Bakom detta kunde inga baktankar finnas.

Så sänkte sig julaftonens frid och stillhet över jorden. Det var fröjd och glädje inte minst hos Tuve Göransson. Lite små julklappar hade de gett varandra, granen strålade, och julsånger sjöngs. Men Pers tankar gick allt som oftast till Petter med undran hur han hade det i sin stuga. Kanske hade han i vrede kastat ut all julstämning som Per och Maria burit dit? Men Petter satt visst inte hemma i sin stuga utan gick omkring i ett mycket viktigt ärende på själva julafton. Kyrkvärden trodde att gubben blivit lite barnslig. Men han gav sig inte, och sin vilja genomdrev han.

Julkvällen var gången, och Per skulle ut och ge korna nattfoder. Man skulle lägga sig tidigt för att hinna upp till julottan. I år fick man gå dit. Per hade ingen lykta. Nog kunde han leta upp foder ändå. Han nynnade på en julsång då han öppnade stalldörren, men då hörde han något, som fick hjärtat att hoppa upp i halsgropen. Det lät precis som Pärlas gnäggning från sin gamla spilta. Per sprang dit som för livet.

– Far! skrek han i dörren. Antingen spökar det i stallet, eller står Pärla där livslevande. Jag hörde hennes gnäggning så tydligt.

– Så dumt du pratar, pojke, sa far.

– Ja, men tänd lyktan och följ med, bad Per.

Far gjorde så, och hela familjen följde med. Och de hittade verkligen Pärla på sin gamla plats. Bestörtningen var stor, och alla pratade i mun på varandra, men fader Tuve gav sig upp i spiltan för att riktigt försäkra sig samt söka en ledtråd på gåtan. Han smekte sin kära Pärlas hals och fann då att ett snöre var bundet där. Tuve undersökte och hittade en skrynklig papperslapp hängande i snöret. Han rev bort den och läste den i lyktskenet:

– Gamle Petter är ej utan hjärta. Behåll Pärla och betala lånet, när du kan. Tuve läste och läste om igen, men lika gåtfullt var det. Vem hade väl rört Petters hjärta. Inte Tuves familj åtminstone. Men då kunde inte Per och Maria hålla tyst längre. De talade om alltsammans, tills far och mor häpnade.

– Men att Petter fått reda på att det var vi, kan jag inte förstå, avslutade Per.

– Ja, det är mycket mer, som jag inte kan förstå, sa far. Det är nog vår Fader i himmelen, som själv lett det hela.

Men far kunde ändå inte låta bli att krama sina kära barn.

– Det var allt en välsignad julgröt, du Maria, viskade Per.

– Nu åker vi allesamman till julottan i morgon.

LÄS MER: Johans nya rock (1899)