Just nu upplever vi en ovanligt varm höst och en oväntad återuppståndelse har aviserats i mars. Sommaren var en riktig praktsommar men runt om i världen har denna värme orsakat översvämningar, orkaner och missväxt. Så orättvist inrättat är det alltså att vi som har haft mest nytta av industrialiseringen också är de som drabbas minst negativt av växthuseffekten. Men hur varma vindarna än är lutar sig Nordpolen obevekligt från solen så detta är, oavsett hur varmt det är, mörkrets och döendets tid. Nu har eleverna läslov och vi lärare ska förkovra oss i digitala prov och AI.

Vad passar då inte bättre än att dyka ner i den sköna nya värld av evigt digitalt liv som transhumanisterna drömmer om, Abba redan lever och Kent manifesterar genom att återuppstå på Tiktok och nu även IRL i mars? (Aftonbladet 26 oktober 2024)

Jag avlyssnade Läsarpodden under gårdagskvällens stallsysslor där de avhandlade boken: The Singularity is Nearer: When We Merge with AI av Ray Kurzweil. Där drömmer Kurzweil om en framtid där ”vi” lever i 1000 år eller mer genom att kasta bort kroppen, som han ser som bristfällig, och låta vårt medvetande uppgå i ett AI-moln.

Lyssna på avsnittet här:

Jag förstår att Kurzweil verkligen vill leva för evigt. Han äter cirka 80 tabletter om dagen av olika slag för att kroppen ska hålla länge. Svenska transhumanister äter till exempel diabetesmedicinen metformin förebyggande. Kurzweil sätter även sitt hopp till AI vad gäller kroppens skröplighet. Med AI kan man reparera kroppen tills medvetandet till sist ska uppgå i evighetsmolnet befriad från kroppen. Med teknikens hjälp står ju redan evigt unga Abba på scenen samtidigt som de sitter i en bekväm pensionärsfåtölj och samlar i ladorna. Ja, du som läser tänker nu: gnosticism. Och det är precis vad det är.  Allra mest transhumanismen. De kallar sig alltså transhumanister, människor som ska transcendera sig själva och bli något bättre: mentala inte kroppsliga. Abbatarerna i London måste vara deras messiasgestalter.

Transhumanismen har tagits upp i Filosofiska rummet, Sveriges radio:

Transhumanisterna har också  tänkt igenom namnvalet. Nietzsches ”übermensch” har fått en dålig klang. Idag talar vi däremot i positiva termer om alla möjliga transformationer: från barnens transformersleksaker som går från lastbil till tänkande robot på någon sekund: till transkvinnor och -män. En transmänniska låter framtidsorienterat och peppigt. Så är också transhumanismen en av ytterst få moderna ideologier som ser positivt på framtiden sedan Hans Rosling (låt hans minne vara en välsignelse), medgrundare av stiftelsen Gapminder, inte längre finns ibland oss.

Vår tid präglas av domedagsstämningar. Det mörka moln av information som ständigt pockar på vår uppmärksamhet meddelar: brutala gängkriminella har makten i Haiti, Kina hotar Taiwan med flygvapen, Sudaneser på flykt svälter. Putin köper valen i Moldavien och Georgien, Kim skickar nordkoreaner till Ukraina för att slåss på ryssarnas sida, terrorister angriper Mellanösterns enda demokrati på alla sidor, bistånd till Burkina Faso fasas ut (debattartikel i Dagen 14 januari 2024) och den redan nämnda klimatkatastrofen kan göra den muntraste optimist nedstämd. Som Markus Larsson påpekar i Aftonbladet, gör detta Kent och andra gamla band tidstypiska. Vi saknar framtidshopp. Det enda som tröstar är nostalgi. Transhumanisterna allena står med solsken i blick och förväntansröda kinder blickande mot en ljusnande horisont.

Jag undrar dock vem de tror att de ska möta i AI-molnet? Hur ska de umgås med andra sinnen när deras kroppar inte är med? Vi kan dock vara helt säkra på en sak: de möter ingen fattig där. När den rike mannen struntade i den fattige Lasarus på sin förstubro blev det mindre kul för den rike när de båda dog. Men i transhumanisternas lyckomoln finns självklart ingen fattig, därmed också få kvinnor. Att koppla upp sina kära neuronimpulser till AI-molnet kostar. Inkomster i Abba-klass krävs för att uppnå detta slags eviga liv.

Jag kan förstå lockelsen i att leva för evigt, kristendomen har ju ett och annat att säga om evigt liv och evig död. Evigt liv är absolut att föredra. Men jag funderar ändå på om inte denna panikslagna jakt efter behagliga Abba- och obehagliga transhumanisterna-lösningar för att slippa dö är som när små barn absolut inte vill sova. Alla barn har perioder när nattningen förlängs i det oändliga. En sådan kväll sa min man till slut till näst yngste sonen, då fem år: ” Nej, nu får du bara fråga en fråga till, sedan måste vi sova.” ”Pappa,hur fungerar kroppen?”

Vi vuxna, däremot, längtar nästan alltid efter att få sova, som en ny bilderbok tar upp (Rabén & Sjögren) på ett förtjänstfullt sätt lagom till läslovet. På samma sätt är det kanske med döden. Just nu vill jag absolut inte dö, det finns så mycket kvar att glädjas åt, barn och barnbarn som ska växa upp, glada hundar och trofasta hästar, elever som utvecklas och nästa nummer av Språktidningens korsord. Många riktigt gamla människor jag mött har dock ofta uttryckt en förväntan inför döden. De har verkat vara mätta på att leva såsom Bibeln beskriver det lyckligast tänkbara slutet på livet. Det kanske är ett utslag av omognad som gör att transhumanisterna desperat försöker hitta tekniska lösningar för att uppnå det Abba redan gjort: evigt liv med teknikens hjälp.

Själv tänker jag på höstens sätt att ta döendet med värdighet och fest så jag stämmer hellre in i den svenska psalmen 304 ”Lär mig du skog att vissna glad” (Youtube). Hösten är en årstid av sprakande färger, virvlande vindar, uppfriskande regnskurar, norrskensdans, självlysande mossor och de sena flyttfåglarnas rop. Sedan, när naturen är mätt på att leva, lägger sig ett tyst, vitt bårtäcke över alltihop och vilan träder in. Döden tänker jag mig så.

Alma-Lena Andersson