Fastan går över i passionstiden. Många ser fram emot påskfastan, eller stora fastan, varje år, även jag. Ganska många är också som jag i att vi känner att vi liksom missade den i år igen. Det var svårt att stressa ner. Mobilens alla distraktioner var svåra att motstå och går det verkligen inte att hitta något färdiglagat sockerstint i huset så kan man ju alltid röra ihop havregryn, mjölk och socker. Erik Helmersson talar om dammig kexchoklad längst in i skafferiet. Hur kan det vara så svårt att stå emot distraktionsdemonerna? De som nutidens barn kallar dopaminkickarna. Och tankarna vandrar i väg när jag borde be fokuserat. Jag minns till exempel Fatima:

Första gången jag blev varse hur kristna förväntas fasta var när jag mötte Fatima från Västbanken. Hon var min SFI-elev och skrev en uppsats om fasta. Även det året firades Ramadan ungefär samtidigt som påskfastan. Hon skrev ordagrant: ”Vi fastar inte som de kristna som avstår från kött, fett, mjölk och socker …” Jag insåg att för henne som kom från det heliga landet, granne med Israel, på bekvämt avstånd till vallfartsorter som Betlehem och östra Jerusalem, var det självklart att vi kristna också fastade. Där och då började jag också hålla de kristna fastorna. Fatima är på många sätt en oförglömlig elev, allra mest för att hon ledde mig in i den kristna fastans rikedomar.

Det var alltså i mötet med en muslim jag fick gå ett steg till i kristen mognad och praktik. Hon var den sortens muslim som jag ofta träffade förr. Den sorts muslimer som gärna gick på kristna gudstjänster, de som kom efter julspelet och tackade speciellt eftersom jag (som spelade Maria) påminde om deras fruar/mammor/systrar som blivit kvar i landet de flytt ifrån. De muslimer som med stor vördnad öppnade, läste i och sedan försiktigt och ännu mer vördnadsfullt, lade undan Bibeln som oftast låg på mitt bord både hemma och på jobbet. De muslimer som hatade den islamiska revolutionens resultat i Iran och Hamas härjningar i palestinska områden men ändå höll fast vid att vara en hederlig muslim i världen. Artiga som herr Omar hos Ture Sventon och lika pålitliga.

Och så vandrar tankarna vidare till alla dessa muslimer som mött Jesus i en dröm eller blivit räddade av en ängel när de efter detta möte konverterat till kristendomen. De före detta muslimer som nu är stöttepelare i, eller ledare för, församlingar som lever under hot i muslimska diktaturer, de muslimer som misshandlas av iranska agenter när de låtit döpa sig, till exempel min farfars gudson som absolut ville ha farfar som fadder eftersom farfar skjutsade honom till kyrkan varje söndag. De muslimer som inte konverterat men ändå älskar att sjunga ”Låt mig få höra om Jesus”; dessa muslimer tänker jag på nu när vi fastar samtidigt.

Fatima är fortfarande muslim men nu i en värld som är betydligt hårdare mot hennes vänliga och öppensinnade muslimska praktik. Nästan dagligen möts vi av bilder på vad Hamas härjningar orsakar Gazas civilbefolkning. En befolkning som allt oftare benämner Hamas vid sitt rätta namn: demoner. Vi ser terrordåd mot befolkningen i Iran av dess egen islamistiska regim. Vi hör om flickor som attackeras när de går till skolan i Afghanistan där de hur som helst inte får vara efter tolv års ålder på grund av talibanernas islamiststyre. Judar i Sverige fruktar angrepp om de visar sin tro öppet. Islamistiskt skräckvälde har nästan blivit synonymt med islam. Läget verkar hopplöst i världen.

Det hjälper dock mycket mot hopplösheten att muslimen Nalin Baksi protesterar mot Hamas illdåd i Israel den 7 oktober genom att bära Davids-stjärnan. Det finns också många fler exempel på muslimer som står upp för mänskliga rättigheter och Israels rätt att existera. Men samtidigt hyllas och försvaras vidrigheterna av både islamister, nazister och västerländska Palestina-aktivister. Vari skillnaden mellan dessa tre grupper består kan jag inte säga på rak arm. Låt mig återkomma om en månad så kanske jag kommit på någon. Hur som helst är de exakt lika i att de är besatta av antisemitismens seglivaktiga demoner. Dessa demoner som hatar judarnas uppdrag att laga världen. De vill ju behålla den trasig till varje pris.

Medkänsla är i alla fall knappast den gemensamma drivkraften hos denna oheliga antisemitiska treenighet eftersom kidnappade judar i Gazas tunnlar och likaledes kidnappade kristna barn i Nigeria går obemärkt förbi deras ”känsliga” samveten. Likaså ignoreras tiotusentals mördade kristna både i Nigeria och många andra länder. Otaliga blodiga krig hamnar under deras selektiva “tycka synd om-radar”, liksom 1,3 miljoner muslimska afghaner som fördrevs från Pakistan i november. De är lika bortglömda som de kristna armenier som fördrevs av azeriska trupper från Nagorno-Karabach i höstas. Svältande jemenitiska barn existerar inte heller för dessa högljudda antisemiter. Det är tydligt att antisemitismens demoner bara kan hålla en enda tanke i huvudet. Att det är så sant som det är sagt: ”No Jews, no news” ser jag som bevis på att det är något speciellt med judarna.

Så kontempleras de stora globala frågorna när dopaminkickarna blir svåremotståndliga. Mobilens alla småfrestelser lockar och det är lätt att bli en medlöpare i det demoniska spindelnät som spinner in kristenheten i kokonger som i förstone verkar så bekväma men efterhand avslöjar sig som de kvävande tvångströjor de är. Fast, kanske är det inte bara distraktion när de stora mänskliga rättighetsfrågorna pockar på uppmärksamheten just nu. Fastan är visserligen en tid att be och fördjupas i sin tro. Men fastan är också en tid att förnyas i:

… att du lossar orättfärdiga bojor,
sliter sönder okets rep,
befriar de förtryckta,
krossar alla ok.

Dela ditt bröd med den hungrige,
ge hemlösa stackare husrum,
ser du en naken så klä honom,
vänd inte dina egna ryggen!”

Jesaja 58:6-7

Bon Câreme! Love life – live lent – transform our world! Gud välsigne din fastetid!

Alma-Lena Andersson