Min makes morbror använder uttrycket ”där sitter man som en profet” om någon som ser stel, sträng och bister ut. Det är inte så underligt när man läst Jeremias Klagovisor, Amos uppläxning av rika som säljer den fattiga för ett par skor och förvånats över Jonas ilska över att Gud skonade Nineve när staden omvände sig efter hans straffpredikan. Det mörkgrå novembers kyrkoårstexter upplever många som en tid för dessa stränga profeter som läser lagen för folk och varnar för jordens undergång. Med korsade armar, käppraka i ryggen, utan minsta antydan till leende, påminner de oss om vår tidsålders slut och det slutet är sannerligen inte skrattretande: ragnarök och andra hedniska undergångsvisioner gör den mest lättsinniga dyster. Men för en kristen är det annorlunda. (Se ledarkrönika i Dagen 12 november 2024: “Jag hoppades att Jesus inte skulle komma tillbaka och ta mig med”)

Sent i november läser jag därför gärna om hopp. Att kura skymning med en god bok är möjligt i princip hela dagen just nu när solen går ner strax före 13.00. Tur jag har djuren, annars skulle jag bli totalförsoffad utanför arbetstid. Bästa boken är förstås Bibeln och så här års är det alltså texterna, vilka kallas apokalyptiska, som möter oss. I medierna över- och felanvänds detta ord dagligen. Johan Hakelius, som brukar ha koll på orden, skriver tex om hur överdriven den ”apokalyptiska” känslan efter Trumps återval till presidentposten är i svensk press. (“Vanliga människor har inte längre råd att dö”, Fokus 8 november 2024). Vi kristna vet ju att apokalyps betyder avslöjande. Vi vet hur tiden ska sluta: lyckligt, därför att profeter avslöjat det. Skapelsen suckar och längtar efter den tiden när jordens anlete ska förnyas som när den tvättades ren av den gigantiska floden under Noas tid. (Läs Lukas 17)

Som lärare vill jag förstås att mina elever ska läsa, men inte det vi vanligtvis serverar dem i skolans värld: Flugornas herre, Therèse Raquin, Främlingen, Möss och människor, Hungerspelen, Callocain och andra dystopier som verkar skrivna av de bistraste av de profeter min makes morbror talar om. (Se ledare i Dagen 11 februari 2021: “Hur mår elever av att bara få läsa om skräck och död?”) Varför ska vi prompt ta framtidstron från de unga? Jag propsade i stället på klassuppsättning av Anne of Green Gables för några år sedan. Nu läser jag den alltid på höstterminen i engelska 6. Denna underbara bok slutar med de berömda orden ”God’s in his heaven, all’s right with the world.” Det är ett fint slut på en optimistisk bok som ger framtidshopp, men en sak vill jag tillägga: himlen ska landa på jorden och då blir det på riktigt ”all right with the world” efter en rättvis dom.

Domsöndagen låter inte som årets muntraste högtid men det borde den vara. Jag kan förstå om transhumanister, vilka drömmer om en evighet som endast okroppsliga medvetanden i ett AI-administrerat moln tycker den kristna tanken på kroppens uppståndelse och en rättvis dom är skrämmande. Men vi som söndagligen bekänner oss till kroppens uppståndelse har ingen orsak till ångest. När Jesus kommer tillbaka och uppväcker de döda från sin vila i Abrahams sköte och sätter sig i den enda helt rättvisa domstolen i universum, blir det en glädjens dag. Läs till exempel Psaltaren 9:

”Herren regerar i evighet,
han har rest sin tron för att döma.
Han råder rättvist över världen,
dömer folken med oväld.
[…]
Ty den fattige är ej för evigt glömd,
de förtrycktas hopp inte borta för alltid.”

Därför bör vi sätta böcker med lyckliga slut i händerna på de unga (Grundskolläraren: “Körling: Vad ska vi läsa i dessa dystra tider?”): förslagsvis Narnia-serien av CS Lewis där exempelvis Hästen och hans pojke är en hoppfull bok: Aravis och Shasta/Col den ena furstedotter, den andra slav, i landet där Aravis far håller slavar flyr tillsammans till friheten tillsammans med två förslavade hästar från Narnia,  Bri och Vin. Sagan om ringen av JRR Tolkien är ytterligare ett exempel, där ondskans välde utplånas i domedagsklyftan och Gandalf skickar tre örnar för att rädda Sam, Frodo och … Smeagol/Gollum. Gollum tillhör visserligen de som brinner upp i ondskans utplåning – men den tredje örnen visar att nåden fanns där även för honom om han hade tagit emot den.

Exemplen på läsvärda historier om hopp är legio: Harry Potter, Dorothy Sayers Lord Peter Wimsey-deckare, Dantes Gudomliga komedi, Middlemarch av George Eliot (se recension i Kristen Livsgrund 19 juli 2024), Tove Jansons muminböcker, bl.a just Sent i november. Detta är bara en mikroskopisk del av allt hoppfullt man kan läsa med barn, i skolan eller på egen hand sent i november för att förbereda oss på ett lyckligt slut. Dystopier ser jag som ett listigt sätt att lura oss att tappa modet när vi dagligen möts av hemska nyheter från jordens alla hörn. Men Jesus säger inte att vi ska gömma oss i välutrustade skyddsrum när vi hör allt detta, utan att vi ska lyfta våra huvuden och förstå att nu är befrielsen nära.

Sent i november kan vi också läsa den mest hoppfulla boken av dem alla, den som avslöjar framtidshoppet mer än alla andra; Johannes uppenbarelse om hur det himmelska Jerusalem landar på jorden: ”Och staden behövde varken sol eller måne för att få ljus, ty Guds härlighet lyser över den, och Lammet är dess lampa, och folken skall leva i detta ljus. Jordens kungar kommer med all sin härlighet till den staden, och dess portar skall aldrig stängas om dagen – natt blir det inte där. Och allt dyrbart och härligt som folken äger skall föras dit. Aldrig skall något orent komma in där och inte heller någon som handlar skändligt eller lögnaktigt utan bara de som Lammet har skrivna i livets bok.”

Vår tid är så fast i den hedniska föreställningen att apokalypsen handlar om undergång och ångest men en riktig domedagsprofet påminner om tidens lyckliga slut: jordens pånyttfödelse, lika rentvättad och fräsch som efter den stora floden. Skapelsen återupprättad till sitt ursprungliga goda tillstånd. Rättvisa skipad för förtryckta och människan befriad från synd och död för alltid. Hon som reser till Jerusalem med allt det vackra folken äger varje lövhyddohögtid. En domedagsprofet borde alltså betyda en person som gör varje fest lyckad. Inget dopkalas, ingen bröllopsfest, ingen adventsgudstjänst borde vara utan en sådan. Så när man på kalasbilder ser en ovanligt glad och uppsluppen gestalt borde man säga: ”där skuttar man som en profet.”

Alma-Lena Andersson

Bild: Liknelsen om den himmelska festmåltiden, Luk. 14:15–24, talar om en glädjefylld framtid efter Guds rättvisa dom.