Betraktelse i Kristen livsgrund inför femte söndagen i fastan. Första Mosebok 22:1-14, Apostlagärningarna 4:1-12, Markusevangeliet 12:1-12.

”Här är jag” svarar Abraham och offret av hans son Isak blir en förebild till Guds eget stora försoningsoffer

Abraham var Guds vän, och när Herren ropade på honom svarade han ”här är jag”. Det var inget vresigt ”vad är det?”, utan ett hörsamt ”här är jag”, ett svar värdigt den som ser Gud som sin himmelske fader. Gud hade utsett Abraham och hans säd (avkomma) att vara hans egendomsfolk, och den släkt i vilken han själv skulle bli människa, för att därigenom försona all världens synder. Abrahams inställning ”här är jag” kvarstod sedan han hört Guds befallning om att offra sin egen son Isak på Moria berg. Gud hade i sitt rådslut bestämt saker och ting som förberedelser inför sin ankomst i världen som människa. I sitt råd hade han sett en lösning på syndens bekymmer. Synden, det mänskliga och själviska motståndet mot Herren, var ett bekymmer för inte bara människan som har en medfödd själviskhet, utan också för hennes skapare. Det behövdes en åtgärd för att tillgodose Guds helighets krav på renhet hos människan, en åtgärd som samtidigt tillgodosåg Guds kärleks krav ”jag vill sluta in varje människa i min faderliga famn”. Om Gud bara hade låtit syndaren gå fri hade han inte varit en rättfärdig Gud. Den rättfärdige kunde inte godkänna den fallna människan som sitt barn bara så där. Rättfärdigheten kräver att synden straffas. Men samtidigt kräver Guds kärlek att han är god mot människor. Hur skulle han kunna vara det utan att samtidigt vara en orättfärdig som underlåter att straffa? Jo, lösningen är att Gud själv blir en försonare, och eftersom detta var en så stor och viktig händelse lät han Abraham vara med om en händelse som pekade fram mot detta, och som samtidigt var ett löfte om en försonare. Abrahams efterkommande kunde också säga ”här är jag” och höra om hur en bagge genom Guds ingripande offrades i stället för Isak, Abrahams son. Befallningen om Isaks offrande pekade framåt, liksom detta att någon annan offrades i Isaks ställe. Guds ord har många sätt att måla försoningen på, för att människan i tro skall se Guds offer och svara ”här är jag” när Gud ropar på henne för att få henne frälst.

”Här är jag” svarar Guds son när han utsågs att vara försonare och offerlammet i syndares ställe

Det behövdes alltså en försonare för att Gud skulle kunna vara sams med sin skapelse människan. I sitt råd har han skapat henne, och vill ha en evig gemenskap med henne, i en värld där det inte finns någon synd, ondska och själviskt motstånd mot honom. För att detta skulle kunna förverkligas behövdes det en försonare, en medlare mellan Gud och människan, någon som helt och hållet var så lydig och god som Gud vill att vi skall vara. Det skulle vara någon som skulle kunna betala allas skuld och tillgodose Guds kärleks och rättfärdighets krav. Fanns det någon sådan gestalt, som skulle kunna svara ett uppriktigt ”här är jag”? Jo en sådan finns, nämligen Guds egen enfödde son, som blev människa i Jesus. Det finns en psalmvers som uttrycker detta:

Till ende Sonen sade han: Jag måste mig förbarma. Far ner uti det syndaland och lös de fångar arma av deras synd och stora nöd, fräls dem ifrån en evig död och låt dem med dig leva.

Guds son är den som villigt gick in uppgiften som försonare. Det gjorde han fastän han i förväg visste om det motstånd som han skulle röna, och som han skildrar i liknelsen om vingården och vingårdsmännen som inte ens hade respekt (försyn) för arvingen. Jesus kunde vara medlare och försonare därför att han han är Gud och människa på en gång.

När Jesus kom till jorden möttes han av motstånd, så som han själv berättar i liknelsen. Gud hade i förväg berättat om att försonaren skulle komma. Det skedde genom profeterna. Även hans försoningsdöd var förutsagd och förebildad, bl.a. genom Isaks offer, som vi redan nämnt. Jesu kom för att utföra ett försoningsoffer, som också innebar att han betalade hela den skuld som alla människor tillsammans har hos Gud. Vi är alla skyldiga till att ha korsfäst Härlighetens Herre. Vi kan inte skylla ifrån oss på någon annan, inte ens på de människor som levde när Jesus kom till Jerusalem för att korsfästas.

Vi är skyldiga till den, men Herren Gud har ansvar för för Jesu offerdöd. När Jesus sade ”här är jag” och lydde sin Fader till yttersta kravet och och betalade vår skuld till yttersta öret var det ett skeende inom Gud. Gud själv var på en gång offrare, offerlamm och den som tog emot offret, och genom det blev nöjd. Att Gud blev nöjd framgår av Jesu uppståndelse.

”Här är jag” – blir det ditt svar när du hör om det enda namnet genom vilket finns frälsning?

Vingårdsmännen såg att vingårdsägarens son var arvingen, och honom ville de döda för att få arvet. Sonen efterlämnade vid sin död ett arv. Det egendomliga är att de som är skyldiga till arvingens död, är de som får arvet. Genom sitt ord kallar Gud de skyldiga till sig, och erbjuder dem att få del av arvet. Ja, det finns inget annat namn som ger frälsning, än det som bärs av den korsfäste och uppståndne. Herren tar fram sin pensel och målar den blodiga bilden av offerlammet. Du ser ett offerlamm med en segerfana, ungefär som på Gotlands landskapsvapen. Fanan ställer fram din Frälsare för dina ögon, ock säger: se här, se Guds lamm som tar bort världen synd! Vad blir då ditt svar när du ser honom? Svarar du som Abraham och apostlarna ”här är jag”, eller gör du som vingårdsmännen och en del av dem som hörde apostlarnas vittnesbörd, d.v.s. säger nej? Svarar du ”här är jag” också när du ser att du var med att spika fast Jesus vid korset? Låter du den helige Ande svara i ditt ställe ”här är jag” ty det finns inget annat namn än Jesu namn genom vilket du kan bli frälst, och frälsningen är ett Guds Andes verk. Salig är du med ett sådant svar, och då får du också vara arvingen till allt det goda som Jesus skaffade fram genom sin offerdöd, en död som skedde i syndares ställe. Amen.

Anders Eliasson
komminister emeritus, och fortsatt predikant