”Idag är en Frälsare född åt er, han är Messias, Herren”. Så ljuder evangeliet i julnatten. När vi talar om ”julevangeliet” syftar vi oftast på hela berättelsen om Jesus födelse sådan vi finner den hos Lukas i andra kapitlet, verserna 1-20. Det är givetvis inte fel att tänka så. Hela perikopen (avsnittet) är viktig. Lukas ställer, som den noggranne historiker han är, in berättelsen i ett historiskt sammanhang. Det är inte en saga, som börjar med orden ”Det var en gång”, utan det hände vid en bestämd tid, när Augustus var kejsare och Quirinius ståthållare. Det vi firar under julens högtid är alltså en historisk händelse, något som har ägt rum vid en tidpunkt som vi kan räkna ut med någorlunda exakthet och som, med viss felräkning, är utgångspunkt för vår tideräkning, en tideräkning som numera används även i länder där man inte har en kristen tradition.

Det vi firar är dock inte en historisk händelse i den meningen att det hände för tvåtusen år sedan och därför inte har någon större betydelse för oss idag. Nej, tvärtom! Det har den allra största betydelse för oss, precis som det hade för dem som levde på den tiden och för alla som levat sedan dess, ja, också för dem som levde före den dagen, oavsett om de levde i väntan på den kommande Messias eller ej. Alla människors livsvillkor genom alla tider påverkas av det som skedde när Frälsaren föddes. Alla är alltså adressater till budskapet som ljöd till herdarna en gång. Det gällde ju hela folket, som ängeln sade, i första hand Guds egendomsfolk i det gamla förbundet, men i förlängningen alla folk som skulle få höra det kristna budskapet i enlighet med missionsbefallningen.

Också denna jul upprepas orden, också detta nådens år bär änglarna bud till oss om den stora glädjen: ”Idag är en Frälsare född åt er, han är Messias, Herren”. I kyrkans år aktualiseras det som skedde i förfluten tid och vi sjunger med vår svenske reformator Olaus Petri i psalmboken nummer 124 vers 1:

”En jungfru födde ett barn idag, det vi skola prisa och ära … Och vore ej det barnet fött, förtappat bleve då allt kött, nu frälsning bjuds åt alla.”

Frälsningen bjuds åt alla, men alla tar inte emot budskapet. När de vise männen kom till Jerusalem och frågade efter den nyfödde judakungen visste de skriftlärde var han skulle födas, men de skyndade inte till Betlehem för att söka upp honom. Det gjorde främlingarna som hade följt stjärnan och det gjorde redan i julnatten markens herdar, som knappast var helt obevandrade i skrifterna, då de hade del av förbundet och dess löften, men som var olärda män av folket. De tog till sig ängelns budskap, det som är själva evangeliet, glädjebudet, och följde hans uppmaning att gå in till staden för att finna honom nyfödd i en krubba.

Låt oss följa deras exempel denna jul! Låt den nyfödde, barnet i krubban, stå i centrum! Visst är det värdefullt att samlas i familjen och ha det trevligt tillsammans, men låt inte detta skymma vem som är huvudpersonen. Det är och förblir han som föddes i Betlehem. Han kommer till oss på nytt och vi får sjunga med Johan Åström i psalm 348 vers 2:

”Av en ringa jordisk moder,
Herre, du dig födas lät,
och blev människornas broder
döljande ditt majestät.
Låt dig födas i mitt hjärta,
i mitt liv, och härska där,
du som Gud och evig är.”

Fredrik Fernbom