Artikeln publicerades i Kristen Livsgrund nr 4, 2021

Snart får vi återigen sitta i kyrkor upplysta av tusen juleljus och lyssna till orden ”ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det”. Äntligen! Som jag har längtat!

Hösten är förbi och jag drar en lättnadens suck över att det är så. Vi är inte vänner, hösten och jag. Mitt humör tycks följa dagarna som för varje dag blir mörkare, kallare och gråare, helst av allt hade jag gått i ide och hoppat över denna enligt mig vemodiga årstid. Kanske är det därför jag tycker så oerhört mycket om julen? Då blir det ju plötsligt både varmt och ljust igen.

Igår kväll när jag städade hemma hittade jag en låda med en hög gamla nummer av denna tidskrift. För att inte upprepa mig alltför mycket skummade jag igenom det som stått under Hannas vardag de senaste tio julnumren, och jag får erkänna att jag flertalet gånger blev en smula utmanad. Ungdomens frimodighet och rättframhet gav den, om inte mycket men ändå något, äldre versionen, nyttiga tankeställare. Något som slog mig var dock att jag inte stannat upp kring detta med mörker och ljus tidigare, möjligtvis i andra termer och då i fråga om mer praktisk och allmän diakoni. Så det kanske är dags, att fundera ett varv kring julen i relation till mörker och ljus.

Mörker, det är frånvaron av ljus. Ibland pratar vi också om mörker i samband med ondska, depression och hopplöshet. I min yrkesroll upplever jag ibland att det bland oss ”kyrkfolk” (vad det nu är) finns en föreställning om detta mänskliga mörker runtomkring oss. Att det främst handlar om människor som trillat mellan stolarna i olika samhällssystem eller om prostitution och missbruk. Därtill kommer ofta en uppfattning om vilka personer diakonin förväntas möta. Lite som att det skulle finnas ett ”vi och dem”, där ”vi” inte behöver samma upprättelse och omsorg som ”dem”.

Men mörker, det finns inte bara i hemlöshet och bland tömda starkölsburkar. Nej, det finns hos oss alla och i olika skepnader. Nyligen påbörjade jag en fortbildningskurs i själavård och en av de andra deltagarna pratade där om de ”höga häckarnas helvete”. Ett begrepp hon använde om de välfungerande, fina, putsade fasaderna. Kanske är det så att mörkret är minst lika stort bakom nyrenoverade badrum och väl gömda familjehemligheter?

Skulle det till och med kunna vara så att det finns en del mörka vrår också i våra församlingar? Om Sackeus eller kvinnan vid Sykars brunn hade kommit till vår gudstjänst på söndag, hade de känt sig välkomna och hemma eller hade de upplevt att de blev dömda och inte passade in i sammanhanget? Visar vi Faktumförsäljaren samma respekt och vördnad som den visiterande biskopen? Om inte, är de inte skapade precis lika mycket till Guds avbild? Hur bemötte Jesus de marginaliserade och personer med ”avvikande” beteende? Vad säger det om hur vi ska vara mot de som söker sig till vår gemenskap? På flera ställen i bibeln står det ”Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd”. För vem av oss vet vad som pågår i någon annans hjärta? Kanske är den mest tilltufsade församlingsbo långt mer hängiven i sin tro än självaste kyrkoherden.

Bibeln är utmanande i många av sina texter, inte minst när det handlar om hur vi ska leva våra liv i relation till varandra. Jag tänker på orden från Galaterbrevet: ”Tjäna varandra i kärlek. Ty hela lagen är uppfylld i detta enda budord: Du ska älska din nästa som dig själv” och beskrivningen i 1 Korintierbrevet 13 där vi kan kunna typ allt och vara hur duktiga som helst, men har vi inte kärlek liknas vi vid skrällande cymbaler. Att inte bara höra ordet utan att omsätta det i praktisk handling, det är ett uppdrag som kräver lärjungaskap. Vi är alltså inte (!) kallade till att vara en kristen gemenskap som är dömande och saknar kärlek och omsorg, en sådan saknar nämligen ljus.

Och hur står det egentligen till på individnivå? I mitt eget hjärta? Går jag till gudstjänsten för att jag alltid har gjort det och för att kyrkfikat är trevligt eller för att jag inser mitt behov av förlåtelse, upprättelse och ny missionsiver av Jesus som jag har en levande relation till? Jag vet inte vilket mörker du som läser detta har i ditt liv, men jag vet att det finns dunkla och inte alltför smickrande utrymmen i allas våra liv. Det fina med den kristna tron är att Jesus inte kräver att vi är ”perfekta” kristna. Han längtar efter att vi ska öppna våra hjärtan för Honom och säga ”här ser du, så här illa är det ställt, jag behöver dig Jesus”. Jesus längtar efter vår uppriktighet, ärligheten bortom vår status och våra misslyckade försök att på egen hand leva upp till våra kallelser. Mitt i vårt mörker vill Han komma och möta oss med sitt ljus.

Snart är den där efterlängtade julen äntligen här! Då får vi fira, att Jesus valde att födas mitt in i vårt mörkaste mörker! För det var precis vad Han gjorde, Han valde att komma hit till oss för att vända mörker till ljus, synd till renhet, död till liv. Det finns ingenting i ditt eller mitt liv som är så mörkt att inte Jesus kan vända det till ljus. Den bästa julklapp vi kan ge varandra är nog att se både oss själva men också alla vi möter med Guds ögon. Jag slår vad om att det skulle göra vårt samhälle bra mycket varmare och ljusare.

Jag önskar dig en rikt välsignad julhelg, fylld av gemenskap och glädje, men mest en jul i Guds värmande omsorg!

Hanna