Att offra sin nattsömn för att torka små rinnande tårar, trots en värkande rygg fortsätta hålla de små händerna då gången ännu saknar balans, och för hundrade gången dela fascinationen över stekspaden i äkta plast, det kanske är det mest andliga jag någonsin sysslat med.
Vad bygger vi själva, samhället och skolan våra värderingar på? Det pågående 2000-talets stora debatter kommer till stor del att handla om detta. Som kristna har vi mycket på fötterna.
I den allmänna demokratiskeptiska trenden av idag finns en strömning som kan kallas “Vi saknar Roms maskulina ordning”.
Både skolan och den kristna trosförmedlingen ska tidigt hjälpa barn och unga att ta vara på sina talanger och gåvor.
Det händer inte ofta, men ibland får jag en aning om hur det är att vara en stor och bemärkt person i historien. Detta mycket sällsynta tillstånd uppkom senast en morgon efter min morgonsimning med hundarna på ”hundstranden”.
De flesta av oss mår bra av att ibland ifrågasätta oss själva i enskild rannsakan. Kanske har vi till viss del tappat bort den där aspekten som i bibeln kallas helgelse?
Andens vind över världen innebar så stora förändringar så vi kan knappast greppa dem alla, skriver krönikören: “Jag tror inte det var en slump att Anden kom just när de tio budorden firades”.
Det tillhör i själva verket lutherdomens dna att starta och driva skolor och att arbeta för att göra människor, notera: män och kvinnor, läskunniga.
I dagens Sverige förs en intensiv debatt i skolfrågor. Man ställer frågor som: Ska egentligen kristna kyrkor och samfund få driva skolor? Borde inte alla skolor vara religiöst neutrala? Men det finns ett argument som nästan helt lyser med sin frånvaro.
Den gamla glada vårfesten till den heliga Valborgs ära var ett lämpligt tillfälle för den unga arbetarrörelsens egen dag ägnad åt demonstrationer och samkväm. Men bakgrunden var tragisk, skriver Alma-Lena Andersson.
