I den allmänna demokratiskeptiska trenden av idag finns en strömning som kan kallas “Vi saknar Roms maskulina ordning”. Trendsättande internet-gurus som Jordan B Peterson vill hos unga män återupprätta ideal som att bädda sängen och sluta upp med all “kvinnlig” självömkan för att i stället äta enbart rött kött och försörja sina lydiga fruar. Om mina söner hade tagit till sig delen om att bädda sängen hade jag varit glad men i övrigt känns det rätt bra att min yngste senast igår pratade om vilken fin barndom han haft och hur artiga och trevliga han och hans syskon blivit på grund av denna barndom. Och de är dessutom väldigt snälla både sönerna och döttrarna. Fastän de fostrats av en mor som är vegetarian och att de dessutom tillbringat mycket tid med enbart denna mor, alltså mig, eftersom deras far jobbar “30 plus” mil bort, blev det folk av dem. Men sönerna är förstås inte “riktiga män” eftersom de inte ogillar demokrati, judar, invandrare och till råga på eländet är de kristna.

I den nya trenden som drivs av många fler än Jordan B Peterson (varav de flesta är betydligt värre än Peterson, som i jämförelse med sina efterföljare framstår som synnerligen “feminin”) ser man det som ett axiom att världen blir sämre av att kvinnor inte längre står på botten av alla samhällspyramider i alla länder. Så fort kvinnor med sina mesiga moderliga värden får det minsta lilla att säga till om faller samhället ner i ett bottenlöst moras av “momism” (”mammism”)[1].

När började då kvinnorna feminisera världen? Jo, när kristendomen, genom en kvinna förstås – kejsar Konstantins mamma Helena – blev den dominerande religionen i romarriket. Med Jesus kom de första larmsignalerna om att tiden började gå ur led.  Hade inte Jesus jämställt kvinnor och barn med männen hade vi fortfarande haft ett robust romarrike med kortklippta militärer vana vid sunt friluftsliv och tränade att döda statens fiender. Vi hade ännu haft en stabil ekonomi byggd på slavarbetande krigsfångar och ett rättsväsende som inte såg mellan fingrarna med diverse brott mot ordningen.

Lena Andersson har skrivit en krönika i Svenska Dagbladet om en svensk bok som flutit upp ur denna trendiga flod: Den mjuka staten av ett gift par med det gemensamma efternamnet Olsson[2]. Andersson nämner redan i rubriken att paret presenterar en hammare som söker sin spik. En metafor som passar perfekt till en bok med ärendet att misskreditera den kristna civilisationen och framställa det vaga “förr” som mer manligt hierarkiskt ordningsamt och önskvärt än vårt, av kristendomen förklenade, välfärdssamhälle. Hammaren är helt enkelt den perfekta metaforen för romarrikets och kristendomens skärningspunkt: det var ju romarna som spikade upp misshagliga personer på kors där dessa förbrytare sedan lämnades att dö en långsam, förnedrande och plågsam död.

Romarna gjorde alltså ett stort misstag, de korsfäste Jesus. Hade inte det hänt hade kristendomen, som vi känner den, inte funnits medan romarrikets maskulinitet hade bevarats. Vi hade sluppit världens feminisering. Vi hade fortfarande kunnat sätta ut oönskade barn i skogen, avliva gamla utslitna slavar och låtit den starkares rätt gälla i alla lägen utan minsta problem. Allt detta fördärvades på grund av en hammare som träffade de spikar som drevs genom Jesu kropp in i korset. Man kan alltså säga att när Jesus spikades fast på korset slogs också de första spikarna in i det manliga romarrikets kista.

Ack, att vi gått miste om sådana maskulina uttryck för ett välfungerande stabilt styrelseskick som korsfästelse utgör! Låt oss vrida klockan tillbaka 2000 år, skippa skola för alla och allmänna val, återinföra slaveriet och låt för all del oss kvinnor inta vår rätta underdåniga position som männens ägodelar. Allt i den sköna gamla värld som övervakades av riktiga män till poliser utrustade med piskor, vilka de inte tvekade att använda! Piskor som kallades fasces – det namn som gett oss ordet fascism.

Alma-Lena Andersson

[1] Philip Wylie myntade uttrycket i sin essäsamling Generation of Vipers
[2] Eric J Olson och Catharina Grönqvist Olson