Ärkebiskopens fastebok har blivit en kär tradition sedan den inleddes med Luleå stifts biskop emeritus Hans Stiglunds “Gränslandet” 2013. Årets upplaga, den tolfte, är skriven av författaren och poeten Maria Küchen som, enligt inledningen till “Livets vatten”, var på väg till Yttre Hebriderna när ärkebiskopen frågade henne om att skriva fasteboken 2024. ”Jag behövde inte sova på saken. Allt föll genast på plats.” Som läsare och brukare av fasteboken håller jag helt med. Den heliga Ande har styrt denna resa till en av mänsklighetens yttersta utposter i havet.

Boken är liten till formatet med en pilgrimsmussla på omslaget, en sådan som pilgrimer använde som kåsa för att dricka under pilgrimsfärder under medeltiden.  Redan här grundläggs känslan av minimalistisk klosterskönhet och förundrad begrundan. Trots det lilla formatet har texten, liksom i alla fasteböckerna, stor densitet så den räcker för att läsas under hela fastan och långsamt tugga i sig, eller kanske långsamt dricka ur en kåsa med kallkällevatten eftersom årets tema är ”Livets vatten”. 

Jag fick tag i boken sent i stilla veckan så jag har läst den i takt med ortodoxa kyrkans fasta i stället. Det passar bra för denna ekumeniska bok som är väl förankrad i den lutherska Svenska Kyrkan men ändå utspelar sig på en plats där den kyrka som ligger närmast är katolsk. Küchen tvekar först men minns sedan sin muslimska väninna som tycker att det är konstigt att kristna svenskar inte går till kyrkan varje tillfälle som ges. Küchen går alltså till den katolska kyrkan där mässan firas på gaeliska. Gudstjänstupplevelserna bildar en rytm i denna kombinerade resedagbok och fastekalender utgående från fastans bibelord och teman.

Yttre Hebriderna ligger helt omgivna av hav långt från fastlandet på en vattenrik plats som man inte tror att någon kunde bo på. Än mindre begripligt är det att folk seglade dit redan för mer än 5000 år sedan. Stormiga vatten gör resan, även i nutid, till ett äventyr. Färjornas avgångar bestäms inte av tidtabellerna utan av väderväxlingar vilket oroar Küchen som identifierar síg med Tove Jansons Filifjonka inför resan. Detta är typiskt för fasteboken: djupt insiktsfull på det andliga området och därför också väl förankrad i vår praktiska bräckliga mänskliga erfarenhet. Detta uttrycks med två enkla frågor eller uppmaningar som avslut till de flesta kapitlen. Här några exempel: ”Vilka överraskande möten i ditt liv har gett dig mest?” ”Läs eller sjung psalm 74. Gör det en gång till.”

Under det långsamma läsandet av fasteboken är just dessa reflektioner omistliga. Det blir tydligt att detta inte är en bok att sluka på en timme (även om det vore möjligt) utan en bok att, jag återkommer till begreppet, begrunda. Därför är den lämplig, inte bara för den enskilda andakten utan den kan också passa i en bibelstudiegrupp, grupp för sörjande, i familjeandakten eller bönegemenskapen eftersom Küchen återkommande lyfter kyrkan som en nödvändig gemenskap. Fasta eller ej är detta en bok jag gärna rekommenderar som kontemplativ läsning för att öppna hjärtat för vatten och dess andliga aspekter, både när atlantiska regn strilar över skotska öar och när solen strålar över fuktiga fjällängar.  

Alma-Lena Andersson