Det finns en klämkäck sång som börjar med orden ”Vår bästa tid är nu”. Jag vet inte var jag hört den, men varje morgon då jag går utanför ytterdörren och möts av solens värmande strålar och mångstämmig fågelkörsång känns den passande. För nu är den bästa tiden, åtminstone årets bästa tid!

Det är märkligt egentligen, att man varje år blir lika förvånad över hur vacker naturen kan vara, för jag misstänker att jag inte är den enda som varje vinterhalvår verkar glömma bort att världen på nytt kommer att blomstra. Men så är det, jag vet att ”snart kommer årets bästa tid”, ändå kan jag inte i januari föreställa mej hur ljuvligt blommorna doftar och hur hornhinnan nästan blir överbelastad av alla otaliga gröna nyanser.

För närvarande är jag mitt inne i perioden då mellanstadieelever besöker vår församling för att lära sig mer om symboler och liturgiska kläder och färger. När jag går igenom hur barnen kan se skillnad på de olika ämbetstjänsternas färgkoder har det nog hänt att jag kläckt ur mej att det är lite orättvist att präster då de bär krage får lov att välja alla färger förutom lila och grönt. Samtidigt hade jag ju inte velat byta bort min gröna färg, speciellt inte i dessa tider. För är det något vi nu kan bevittna utomhus är det hur sprängfyllt av liv det är i vår stora katedral.

Ja, alla de där träden och buskarna som för bara någon månad sen såg helt döda ut är som förbytta. Då vitsipporna gett en föraning om vad som komma skall kan naturen inte längre hålla tillbaka. Med full kraft återuppstår det livlösa.

Personligen tycker jag det är fantastiskt att vårt kyrkoår så tydligt följer våra nordiska årstidsväxlingar. Jul, påsk, pingst, allhelgona, allt går att knyta an till det som pågår utanför kyrkans väggar. Men det går att använda naturen som en metafor också när det kommer till livet på det jordiska och personliga planet.

I det diakonala arbetet möts vi inte sällan av livssituationer som vid första anblick ser ut som en novemberdag. Det kan vara både kallt, grått och snårblåsigt, ja, hoppet om liv kan rentav vara dött. I situationer som är så svåra är det en välsignelse att kunna vila i att Gud som har makt att förvandla naturen år efter år, också har samma kraft att förvandla det som tycks hopplöst i livet. Brustna relationer, missbruk, ohälsa av olika slag, ja, listan kan göras lång av sådant som kan förmörka våra liv. Att rakt in i det mörka och svåra få lov att bära hoppet, om ljus, försoning, upprättelse och frid, det är en gåva. Och den gåvan är inte en uppgift för enbart diakoner, nej, den är en kallelse och ett uppdrag till samtliga döpta.

Kanske är du som läser detta mitt i en kämpig period, eller står bredvid någon som har det så. Då hoppas jag att det som sker utanför fönstret kan få bli en påminnelse om Guds kraft att förvandla mörker till ljus, och om Hans löften om att ställa allt till rätta. När, var och hur det sker vet vi inte, men att det kommer hända har Han lovat och kommer att hålla. Det är lika säkert som att världen blir hoppfullt grönskande vår efter vår.

Hanna