Också vi kan befinna oss vara ledda av den Helige Ande. Ävenså för oss kan det utmynna i att Jesus läggs i vår famn, att vi tar emot och omfamnar honom och allt vad han ger. Alltjämt är detta möte det som även gör oss till hoppets pilgrimer.

Kyndelsmässodagens nåd kan vi i stora drag sammanfatta så. Ordet ”kyndel” kommer som bekant av äldre svenskt ord för ”ljus”. Evangeliet denna dag talar till oss om hur Jesusbarnets föräldrar på den fyrtionde dagen frambar denne förstfödde inför Herren, och för att återlösa honom som det var föreskrivet i Herrens lag (Luk 2:22–40).

Den helige Sofronius, biskop av Jerusalem under 600-talets början, återger i en predikan hållen denna dag vad som är dess andliga betydelse: ”Liksom Guds moder, den renaste Jungfrun, bar det sanna ljuset i sin famn och kom till dem som satt i mörkret, så skall också vi hämta ljus av hans ljus, när vi bär ljuslågan klart synlig för alla, och går honom till mötes som är det sanna ljuset” (Orat. 3, de Hypapante 6.7). Denna vackra dag säger oss alltså något fundamentalt om vår kristna tro, i det att den visar på Kristi ankomst bestående betydelse, något som alltid låter oss vandra framåt, vandra tillsammans, vandra med ljus och således alltid i frid.

Jesus frambärs inför Herren. Jesus, vars namn betyder ”Herren frälser”, presenteras säkert i templet också vid namn. Han som är Herrens frälsning blir present, blir närvarande. Följsamma mot den Helige Andes förberedande ledning får Symeon och Hanna, och sedan vi med dem, den stora nåden att få möta Jesus. Jesus frambärs för att helgas åt Herren och för att återlösas genom unga duvor, eller två turturduvor. Samtidigt är Jesus framburen för att som allas vår återlösare också läggas i vår famn, och vi helgas i ett möte som för alltid lyser upp våra liv.

Definitionen av Jesus som ljus är kanske den allra mest intuitiva för oss. Den nicenska trosbekännelsen, som vi i år uppmärksammar 1700-årsjubileet av, presenterar denne här enfödde Son som Gud av Gud, och tillfogar så, ljus av ljus. Han är det ljus som har lyst upp världens mörker, mörkret av all förtvivlan, skuggorna av all död. Jesu ord har kastat ljus över det som vi inte fullt ut kunde förstå. Ljuset från hans medkänsla har lyft upp män och kvinnor som tidigare vandrat nedtyngda. Hans frambärande av sig själv i sitt korsoffer har lyst upp en dag som aldrig kommer att skymma, en påsk som omfamnar allt. Det är för detta som vi alltid skulle ha Jesu frambärande i templet levande i vårt inre.

Som en följd av detta glädjerika möte så utbrister Symeon i ord som liksom sjunger. Och  denna nytestamentliga lovsång sjungs idag vidare av Kyrkan i hennes timmars liturgi –  nämligen i kompletoriet, den aftonbön som såväl fridfullt fullbordar den gångna dagen samtidigt som den förtröstansfull också sträcker sig emot ännu en dag av nåd:

Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.

När vi så ser hur framåtriktad Kyndelsmässodagens nåd är, då kan vi på ett än djupare plan också ta emot Symeon och Hanna som de bästa vänner på vår vidare vandring. För om det redan innan Jesus ankomst var föredömligt att som de viga sina liv åt Herren och åt hans tjänst, hur mycket mer och relevant är då inte detta idag?

Guds ljus låter oss, var och en, som hoppets pilgrimer också veta hur.

Clemens Karlsson

Pater Clemens av Sankt Gabriel är katolsk präst och karmelit vid Norraby kloster i Tågarp, nordvästra Skåne, med redaktionsansvar för tidskriften Karmel och Facebooksidan Varde mig efter ditt ord.