Artikeln av Lennart Sacrédeus publicerades i Kristen Livsgrund nr 3, september 2021.

Läsåret 2021/2022 fick en fruktansvärd inledning i vårt land.

Redan på årets andra skoldag angriper en vettvillig 15-åring pojke, på ett högstadium i Eslöv, en gymnastiklärare med ett tillhygge, vad som verkar vara en kniv, och i uppenbart syfte att döda. Skadorna för den attackerade läraren beskrevs som livshotande.

Att det avskyvärda mordförsöket i skolmiljön äger rum så här direkt i upptakten på ett nytt läsår, framstår dessutom som extra olycksbådande. Tidigare allvarliga konflikter i våras på det aktuella skånska högstadiet kring den uppenbart själsligt och andligt helt obalanserade eleven, med avstängning som följd, kan, utan att vi vet alla fakta i ärendet, ligga bakom våldsdådet. I så fall kan det handla om en hämnd, utstuderat planerad eller spontant utlöst.

Varje lärare i vårt avlånga land, oavsett stadium man undervisar på, äger ett kommunalt och statligt uppdrag att bedriva undervisning av det uppväxande släktet. I sin yrkesutövning på skolan måste läraren, å sin sida, kunna åtnjuta en odiskutabel respekt för sin roll samt pedagogiska, kunskapsmässiga och fostrande uppgift. Arbetsro och trygghet måste gälla på varje arbetsplats, så ock i skolans värld, ytterst garanterat av arbetsgivaren. Och förankrat i samhällsmedborgarnas etiska kompass, moraliska standard och självklara rättskänsla.

Vad som fordras är alltså att skolans huvudmän, ytterst skolledning tillsammans med förtroendevalda politiker, är medvetna om värdet av att skapa en genuint god skolanda präglad av sammanhållning, studieglädje och omsorg med empatisk förmåga.

Detta skall egentligen inte ens behöva sägas, men så verkar vara av nöden till de som anklagande kallat kristna och andra mer grupper som månar om etik och moral samt andlig hälsa för att ”ägna sig åt moralpanik” – när de/vi på goda grunder hävdar skolans behov av tydligt ledarskap, arbetsro och mer av lärarrespekt, ja, en kristen medmänsklig förankring av hela vårt utbildningsväsende.

Brist på analys, ren slapphet, överslätande attityder utifrån ett påstått klassperspektiv mot destruktivt beteende, samt nedbrytning av goda och sunda kristna normer, har tveklöst bäddat för skolors gradvisa förfall, precis det kristna engagerade i skolfrågor tidigt varnat för – då man länge sett den allvarliga och olycksbådande färdriktningen, varthän de svenska skolmiljöerna barkade.

Ifall samma ihärdiga krav på att ”agera nu”, just det som hörs kring klimat- och miljökrisen, landat i ledande politikers, medias, kulturpersonligheters och andra viktiga opinionsbildares hjärtan tidigare, i skolfrågan kring samhällets nedbrytande krafter, hade vi inte befunnit oss där vi är nu.

Men, som sagt, de som förstod allvaret då, kom att, på ofta ett förlöjligande sätt, alltså kallas för ”moralpoliser” eller beskyllas för att vara ”i otakt med samhällsutvecklingen”.

För att gå tillbaka till det förfärliga mordförsöket i högstadieskolan i Eslöv på en gymnastiklärare: snart avgående statsminister Stefan Löfven (S) uttryckte sin avsky för att, vad han kallade, ”en medarbetare” utsatts för ett våldsdåd.

Genom att tala om ”en medarbetare”, vilket i och för sig varje lärare är men inte dennes yrkestitel, visade till och med landets högste politiske ledare bristande insikt. Att inte tala om en lärare, eller mer specifikt gymnastiklärare, utan det anonyma och odefinierade ”medarbetare”, nedvärderades och osynliggjordes i praktiken en hel yrkesgrupp.

Unga män och kvinnor utbildar sig faktiskt till ett yrke, lärare, inte till något diffust som skulle kallas ”medarbetare”.

För övrigt borde rektorer och förtroendevalda runt om i Sverige också reflektera över ett annat språkbruk i samma utslätande riktning: att kalla yrkesutbildade lärare med legitimation, efter fyra–fem års universitetsstudier, för ”personal”, inte för lärare.

Så bistår statsministern och S-ledaren Stefan Löfven – och en hel del andra – till att devalvera en hel yrkesgrupp, de samhällsbärande lärarna.

Lennart Sacrédeus