Så är de Olympiska sommarspelen i Paris 2024 avslutade, för tredje gången i historien förlagd till den franska huvudstaden.

Åskådare, fysiskt på plats eller hemma vid tv-apparaterna, har fått uppleva stora publika arrangemang genomförda med klassiska turistmål och imponerande byggnader som fond – som Eiffeltornet, Versailles, Sacré Coeur-basilikan, Louvren eller Seine. Tveklöst har det givit en storslagen – och extraordinärt skön – inramning.

Svenska framgångar har glatt oss denna fagra sommar – lagom varm, lagom mycket sol och regn – i vårt avlånga land. Med fyra guld, fyra silver och tre brons gör Sverige dessutom sin bästa prestation i sommarspelen sedan Sydney 2000 – och kommer så högt som nation nummer 16 i guldligan av runt 200 deltagande nationer.

Ovanpå detta blev vi också, som Nordens folkrikaste land, det med flest guld och övriga medaljer från denna norra del av Europa, tillika för första gången sedan just år 2000.

Att USA och Kina toppar guldligan överraskar få, vardera med 40 guld men med betydligt fler övriga medaljer i amerikansk favör. Japan placerar sig trea, medan knappa 27-miljonerslandet och tillika kontinenten Australien imponerande nog kommer fyra, följt av värdnationen Frankrike samt Nederländerna, Storbritannien, Sydkorea, Italien och, först som tia, Tyskland.

Notera dessutom att Nya Zeeland, med blott halva Sveriges befolkning, kom elva med tio guld och totalt 20 medaljer – medan världens numera folkrikaste land, Indien, misslyckades att vinna någon gren överhuvudtaget och placerade sig så lågt som på plats 71 i medaljligan.

Finns några insikter och lärdomar att dra av arrangemanget av Paris-OS 2024 och all denna kanske alltför detaljerade medaljstatistik, för de kristna kyrkorna – men också för skolan?

Visst är det så.

En är att den franska femte republikens sekulära inriktning lever vidare. Det är som att det nästintill finns “ett behov” av att fortsatt raljera med kyrkan och håna kristen tro, denna gång i form av OS-invigningens parodi på Jesu Kristi sista måltid med lärljungarna då han instiftade nattvarden. Frodiga transpersoner i burleska kläder utgjorde rekvisita denna gång i Paris i vad som liknade en travesti av nattvardsscenen.

Efter olika turer och mer eller mindre begripliga undanflykter med hänvisning till den grekiska mytologin och vinguden Dionysos, kom så till sist någon form av inlindat beklagande och ursäkt till Frankrikes och världens kristna för provokationen. Att kyrkor och kristna stod på sig gav alltså resultat.

En annan – och underskattad – lärdom från OS handlar om skönhetens och kulturarvets betydelse för vår själsliga och psykiska hälsa. Numera går allt mer av husbyggande, inte sällan även nya skolor, i mörka färger och mer i torftig fyrkantighet än i mjuka former.

Att i stället skapa vackra och ljusa stadsmiljöer och byggnader är faktiskt också en del av den kristna människans och kyrkornas samhällsansvar – för att signalera att Gud är också ordningens, vishetens och skönhetens Herre, emot mörker, tungsinne, fulhet, otrygghet och kaos.

En tredje faktor och lärdom från Paris-OS för kyrka och skola handlar barns och ungdomars olika gåvor – talenter i Jesu liknelse i Matteusevangeliet om de tre förvaltarna, i dagligt tal talanger.

Vi är skapade olika, med olika gåvor och talanger, för att komplettera varandra i kunskaper och färdigheter, men också i personligheter och inlevelseförmåga – och därmed få det gemensamma liv vi kallar samhälle att fungera.

Alla har vi någon gåva, talang, ingen är utan, men de inte bara ser olika ut utan är också inte sällan olika till antalet. Jesu tydliga budskap i liknelsen: använd och bruka dina talenter, talanger, och gräv inte ned dem – då hamnar du i mörker och tandagnisslan.

Relevansen för Olympiska sommarspel – samt kyrka och skola?

Jo, som jag beskriv redan i inledningen av denna krönika är Australien och Nya Zeeland enormt framgångsrika idrottsnationer i sommar-OS sett till sina invånarantal: fyra respektive elva i guldligan i Paris 2024.

I just dessa länder på södra halvklotet är man extra mån om att tidigt se vad barn och ungdomar har för gåvor och talanger inom specifikt idrottens värld. Det gör man inte för att slå ut någon (det är vare sig orättvist eller ojämlikt att inte samtliga världens invånare får och kan tävla i OS och det samtidigt) utan för att hjälpa – och främja – just de gåvor Gud särskilt utrustat barn och ungdomar med och som kan komma till glädje i idrottens värld.

Så kan och bör vi också se skolans färdighets- och kunskapsuppdrag – liksom den kristna trosförmedlingen, från en generation till en annan, från föräldrar till barn – att hjälpa, pocka och locka fram tidigt, de talanger och gåvor man ser hos barn och unga, vår gemensamma framtid, för en god skola på kristen grund för vars och ens förmågor får blomma.

I en sådan miljö lever och gör man också som stämningen var i Paris-OS: Gläds med andra – och deras framgångar.

Lennart Sacrédeus

Foto: Olympiska ringarna på Eiffeltornet i Paris. Ibex73, CC BY 4.0, via Wikimedia Commons