Artikeln publicerades i Kristen Fostran nr 4, 2017

RKF grundades 1883 i samband med ett stort möte i Uppsala för folkskollärare. En av initiativtagarna var Fredrik Lundgren (1847-1915). Som person var han helgjuten, konsekvent och stod för sin övertygelse. Han hade tidigt blivit faderlös. Som barn hade han i kristendomen funnit tröst och Bibeln var hans livs ledstjärna.

Fredrik Lundgren blev sammankallande i den kommitté som skulle utarbeta förslag till stadgar, samt förbereda för lokala föreningar – nybildade samt redan etablerade – att sammanföras i en gemensam organisation – Svenska Folkskolans Vänner. (Som senare skulle byta namn till Riksförbundet Kristen Fostran.)

Detta var i en tid då den kristna trons ställning i skolan – samt kyrkans inflytande i skola och samhälle – ifrågasattes. Utifrån denna bakgrund kan man förstå föreningens första stadga:

• 1.1 ”Innerligt öfvertygade derom, att sann folkbildning är oupplösligt och oskiljaktigt förbunden med lefvande kristendom, vilja vi med alla till buds stående lagliga medel verka derför, att denna i folkskolan må komma till och hållas vid sin fulla rätt och sin rätta bibliska fullhet.”
• 1.2 ”Föreningen skall på samma gång utgöra ett broderligt samband mellan alla, som vilja på denna grundval arbeta för folkskolans och folkbildningens främjande eller med andra ord verka derför, att kristendomen måtte genomtränga både undervisning och uppfostran samt blifva skolans, hemmets och hela samhällets lif.”

Det är i denna mylla som Riksförbundet Kristen Fostran har sina rötter. Det är också hit som jag som nyvald ordförande måste söka mig tillbaka för att som kapten kunna visa färdriktningen framåt. Att söka sin historia handlar inte på något sätt om nostalgi eller drömmande tillbakablickar över en svunnen tid. Det handlar inte om att drömma om storhetstiden med tusentals medlemmar och myllrande sommmarmöten. Nej att söka sin historia handlar om att lära känna sitt ursprung, sin identitet och utifrån det skönja vägen framåt. Därför kommer jag som ordförande att för egen del och tillsammans med alla er medlemmar och läsare söka rötterna tills vi blivit ett med historien, bär den i våra kroppar och inser att det är vi som nu skriver historia.

I begynnelsen var Riksförbundet Kristen Fostran ingen allmän kristen förening med skolfråge-touch. Förbundet bildades ur en nöd för skolan av kvinnor och män från de väckelsekristna leden. Då handlade det om att man i horisonten såg hur ämnet kristendom skulle dräneras ur den svenska skolan. Tyvärr såg man rätt.

Sedan årtionden är loppet förlorat om kristendomens ställning i skolan. Idag är vi i ett helt annat läge. Nu bränner det om kristendomens arv i vårt land. Och om vår Herre när han kommer tillbaka skall finna tro. Vi skall fortsätta arbeta med skolfrågorna, och inte bara det, jag kommer personligen göra vad jag kan för att vi just här lägger in en högre växel. Framförallt kommer jag att verka för att vi inriktar oss medvetet och profilerat mot kristna lärare. De är idag ofta ensamma på sina arbetsplatser. Vi behöver söka upp dem och erbjuda dem det stöd de efterfrågar.

Men barnens fostran sker inte bara i skolan, utan även i hemmen. Vi kan inte frikoppla hem och skola – de hör ihop i ett svårt men viktigt samspel. Därför är vårt kristna föräldranätverk Eunike en så vital del av vårt förbund. Redan i de första stadgarna finns fröet till detta: ”att kristendomen måtte genomtränga både undervisning och uppfostran samt blifva skolans, hemmets och hela samhällets lif.”. Jämför detta med Eunikes vision om att ”alla barn – genom sina föräldrar – skall få del av den kristna trons grund, värderingar och liv”. Klockren samstämmighet.

Nu undrar någon om förbundet bara skall satsa på barnen genom stöd till kristna lärare och föräldrar. Sanningen är att det har förbundet gjort sedan 1883. Om vi skall simma framåt måste vi först bottna i historien. Tidigare har förbundet även försökt att nå kyrka och samhälle. Det menar jag är att famna för mycket. Om man vill nå alla är risken att man inte når någon. Det kan låta fint, men vid en granskning kan det bli pinsamt.

Jag lärde känna Riksförbundet Kristen Fostran när jag som ungdom var barnledare. För mig var förbundet framförallt sommarmöten där jag fick träffa varma tanter och farbröder som gav mig rum. För mig var det nog gemenskapen som gav mig ett obändigt hjärta för förbundet – en omtanke som ofta varit och är frustrerande och tidvis lite tung, men aldrig gett med sig. Tidigt saknade jag vision för förbundet. Den som var, och är, är så allmänt hållen att de flesta svenskar kan skriva under på den. Jag upplevde det som ett allmänkristligt trevligt lärarförbund med familjeinriktning. Vilsen i visionen, men inkluderande i gemenskapen. Så har jag känt fram till denna dag.

Utan vision famlar vi i mörkret – hur trevligt vi än har det. Det är därför jag utifrån historien vill sätta tydlig kurs emot framtiden. Efter att seglen lagats och läckorna tätats skall vi hissa segel på denna skuta. Och då kan jag säga er att alle man behövs. Varenda en. Det är också så tydligt från de första stadgarna: ”Föreningen skall på samma gång utgöra ett broderligt samband mellan alla, som vilja på denna grundval arbeta”. Här handlar det inte om jag är förälder eller lärare. Jag behövs. Du behövs. Jag kom med på båten när jag var ungdom. Du kanske kommer med efter denna artikel. Jag vill uppmana er var och en att sträcka på er, se ut emot horisonten för nu hissar vi seglen.

Carl-Henrik Karlsson
Ordförande