Ett nytt år har börjat och tankarna går till både den egna barndomen hur julen då inleddes och avslutades, till samtiden kring det svenska ordförandeskapet i Europeiska Unionen, EU,  och framtiden om tillståndet i nationen och vad att göra åt det svenska samhällets gradvisa upplösning.

I den egna barndomen, på 1960-talet, framstod det som en självklarhet att julperioden inleddes i våra bygder, samhällen och städer med skyltsöndag på Första advent och avslutades med en stor och folklig julgransplundring, arrangerad av föreningar, kyrkor och kommuner på Tjugondedag Knut den 13 januari.

När luckorna skulle öppnas var det i en adventskalender, inte en julkalender, då det ju är adventstid innan jul och julen inleds först i och med julafton, inte avslutas då. Första luckan kunde därmed något år ha till exempel nummer 28, om det var då Första söndagen i advent inföll.

Med de affärstidslagar som gällde fram till att socialdemokratiska regeringen Palme och ansvarig minister Kjell-Olof Feldt tog bort respekten för helgen och de anställdas rätt att få vara helglediga, kom det aldrig på fråga att affärer var öppna juldagarna. Därför talade man om en ”mellandags-rea”, alltså dagarna mellan jul och nyår, inte självaste juldagen eller annandagen.

En fredag i januari i år inträffade Tjugondedag jul, eller Tjugondedag Knut som dagen oftare kallas efter det danska helgonet. Om den ens uppmärksammades alls, trots att vi inte sällan kan ha relativt gott om tid i januari.

Lika lite som julperioden slås an gemensamt, utan inleds en aning diffust någon gång i tidig november, saknar den en gemensam avslutning.

Julhögtiden – kyrkorna och skolorna – har att vinna på att dessa frågor lyfts i kulturen och att julperioden får tillbaka sin tidigare stadga och olika beståndsdelar, från inledning till avslutning.

När detta nya år, 2023 efter Kristi födelse, inleddes innebar det samtidigt att det var dags för vårt land att för tredje gången sedan Sveriges EU-inträde 1995 leda unionens regeringsmöten. Det sker just nu, detta det första halvåret av 2023, totalt sett med runt 150 toppmöten till antalet. Med 27 medlemsstater ingående i denna form av europeiska samarbete dröjer det alltså så länge som 13,5 år mellan de svenska ordförandeskapen.

Med ett för de höga EU-gästerna och tillresta journalisterna exotiskt program, förlagt till Kiruna norr om Polcirkeln, inleddes i januari det svenska ordförandeskapet i Europeiska unionens ministerråd under första halvåret av 2023. Svenska regeringens vällovliga och kloka tema slår an rätt ton: ”Ett grönare, säkrare och friare Europa”.

Tveklöst blir största knäckfrågan att bevara den fortsatta enigheten inom EU i stödet till Ukrainas frihetskamp, demokrati och överlevnad som nation.

Viktiga blir även energipolitiken, samordningen kring asyl- och migrationsfrågorna, förhållandet till diktaturerna Kina och Ryssland samt dessutom handelsstrategin, det senare efter att ny amerikansk lagstiftning kraftigt gynnar produktion utförd i just USA.

”Sverige befinner sig i det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget”.

Det är inte säkert att dessa ord från statsminister Ulf Kristersson i januari har sjunkit in hos det svenska folket.

Flera parallella skeenden pågår samtidigt. Den svenska medlemsansökan till Nordatlantpakten NATO verkar ha gått helt i stå efter Turkiets auktoritäre presidents upprepade känslomässiga utspel, de senaste byggda på koranbränningen av en okänd dansk-svensk person utanför den turkiska ambassaden i Stockholm.

Denna aktion – sedd av ledande politiker i vårt land som ”olämplig” men samtidigt som ett ”uttryck för yttrandefriheten” – har retat upp ett stort antal muslimskt dominerade länder gentemot Sverige, inklusive det ledande sunnimuslimska lärosätet i Kairo.

Ovanpå detta fortsätter bilbränderna, sprängningarna av bostadshus och morden i de kriminella gängmiljöerna kring den illegala och nedbrytande narkotikalangningen.

Det står inte väl till med vårt Sverige, det land där nästan ingen ledande politiker eller debattör lyfter fram människans samvete eller föräldraansvarets och familjens grundläggande betydelse tillsammans med att vuxna generellt måste tjäna som förebilder och sätta gränser.

En renässans behövs i den svenska skolan för – inte minst – de tio budorden, Tio Guds bud, som gångna generationers samveten – med stöd av den dåvarande svenska skollagen – fick tillägna sig, lära sig och bli en del av dem själva.

Lennart Sacrédeus