Så tyst jag kan smyger jag in i sovrummet. De andra i familjen har redan sovit gott en bra stund medan jag suttit och stirrat in i datorskärmen. Jag försökte komma på något klokt, inspirerande eller åtminstone en gnutta personligt att skriva om, men tankarna var lika tomma som ett orört kopieringspapper. Till slut gav jag upp och släckte ner för dagen.

När jag lägger mej till rätta prasslar duntäcket som så sakteliga börjar värma min trötta kropp. Sen blir det tyst och min enda tanke är att det ska bli så väldigt skönt att få sova, men så drabbas jag plötsligt av något annat. I tystnaden hörs regelbundna andetag, små och susande från spjälsängen och längre och djupare från andra änden av den stora sängen. Tacksamheten sköljer över mej med all kraft och jag inser vad jag måste få formulera i ord denna vårkrönika, tacksamheten över det Gud gett just mej.

Förr trodde jag att de mest intensiva åren i livet var de som tonåring eller möjligtvis student. Numera tänker jag nog snarare att småbarnsåren är de mest hektiska, innan dem kunde man ju åtminstone sova ordentligt. Hursom, jag inser där i slutet av den långa dagen att jag där jag nu är i livet så sällan hinner stanna upp för reflektion. Är det inte något praktiskt som ska fixas så är det något jobbrelaterat, och den där att-göra-listan verkar smått meningslös att ha för avsikt att bli klar med. Ibland kan känslan snarare vara att jag överlever än lever, hur tragiskt det än må låta när jag formulerar det i skrift.

Men just här och nu, i mörkret med de trygga andetagen från de sovande grabbarna i rummet så får jag en såndär stund av stillhet och insikt. Tidigare under dagen har jag träffat en av de sorgegrupper som jag leder i vår. Vissa av deltagarna hade levt med sina respektive i 70 år innan de blev ensamma, några fick ingen föraning om att döden väntade och världen rasade samman då den de älskat mest försvann lika plötsligt som ett aprilregn kan dyka upp. Jag vet ingenting om framtiden, men just nu lever både min man och jag, vilken välsignelse det är att vi får ha varandra! Innan sorgegruppen hjälpte jag några föräldrar att söka fondmedel. Nästan dagligen möter jag människor som lever med obefintliga ekonomiska marginaler. När ögonen vant sej lite vid mörkret tittar jag ner på vår son som sover sådär som ett barn gör, med benen under sej och rumpan i vädret. Trots att jag ofta träffar församlingsbor som kämpar för att få pengarna räcka till det mest basala har jag svårt att på riktigt sätta mej in i stressen det innebär. Tänk om jag inte haft tillräckligt med mat till mitt barn, eller kläder i rätt storlek och för rätt årstid. Tanken är svindlande och jag viskar ett stort tack till Gud i mitt hjärta.

Rörd till tacksamhetstårar tänker jag också på alla de människor som finns bakom de artiklar jag sällan mäktar med att läsa. Det är kaos på så många platser runtom i världen och nyheterna som skildrar maktgalna världsledare får det att knyta sej i magen på många av oss. Under mitt numera varma täcke blir jag medveten om hur skyddat vår familj i generationer fått leva. Ingen har behövt fly till ett främmande land eller levt mitt i en krigszon. Trots att jag känner sådan enorm tacksamhet är jag också medveten om hur lyckligt omedveten jag är i fråga om hur obeskrivligt ondskefullt och hänsynslöst livet här på jorden kan vara.

Ju längre tid som går där i sovrummet, desto tacksammare blir jag. Den mentala listan fylls snabbt på, det finns ju SÅ mycket jag fått och får som gåvor av Gud! Utöver de saker jag nämnt tänker jag på hälsa, skolgång, församlingsgemenskap, processer, vård, vänskapsrelationer, intressen och upplevelser, och jag inser att det blir en sömnlös natt om jag ska komma på allt just i denna stund. En annan insikt är den att det är enkelt att vara tacksam när livet ser ut såhär, tryggt och gott, och få saker imponerar så mycket på mej som människor som mitt i lidande och svårigheter ändå har förmågan att vara tacksamma. I min aftonbön ber jag Gud om hjälp att vara tacksam också i de tider då livet är tufft, ovisst och obarmhärtigt.

Vi är åter inne i fastan. Min bön denna kväll är att årets fastetid för min del ska få innehålla tillfällen som denna, stunder då jag får stanna upp mitt i vardagens karusell och träna mej i att se Guds gåvor istället för att ta dem för givet. Vad behöver du stanna upp kring denna fasta?

Hanna