Artikeln publicerades i Kristen Livsgrund nr 1, 2021

Det framförs i dag, från olika politiska grupperingar, krav på att konfessionella friskolor skall förbjudas. Ett sådant förbud åsidosätter föräldrars rätt enligt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna (artikel 26 punkt 3) att välja utbildning för sina barn, liksom Europakoventionens föreskrift att staten skall respektera ”…föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.” (tilläggsprotokoll artikel 2)

Som skäl för ett sådant förbud framförs att barn inte får utsättas för religiös påverkan, utan att de skall välja själva. Det måste ju rimligen betyda att det anses att den allmänna skolan inte utövar någon påverkan i fråga om livsåskådning.

Låt oss se på under vilka förutsättningar barn kan välja själva, genom att bekanta oss med vad socialisation är, ett begrepp som hör hemma i ämnet sociologi.

Socialisation är, enligt Nationalencyklopedin, ”… förmedling och inlärning av färdigheter som medför att individen formas till en personlighet. Genom socialisation internaliserar individen samhällets eller gruppens vedertagna beteendemönster, nor-mer, regler, värden och sedvänjor, en process som börjar i spädbarnsåldern och pågår hela livet.”

De som förmedlar detta kallas socialisationsagenter. De första av dessa är föräldrarna, också andra närstående. Sedermera, och i vårt samhälle i dag tidigt, förskola och skola. Men också kamrater, media och i dag icke minst sociala media.

Barn är här inte passiva mottagare. De är i högsta grad delaktiga i socialisationsprocessen. Ett barn är nyfiket och vetgirigt. Det både iakttar och frågar.

En människa kan inte lära mänskligt beteende utan att iaktta sådant. Lika väl kan hon inte förvärva normer eller värderingar utan att få ta del av sådana. Denna delgivning sker  alltid avsiktligt eller oavsiktligt, medvetet eller omedvetet. Socialisationsagenten kan inte förmedla något annat än det den själv står för. I de fall denne inte vet vad den står för, så förmedlas även det; att det inte finns något svar på frågorna. Detta kan vara frustrerande och till och med ångestskapande. Existentiell ångest är vanligt bland främst ungdomar i dag. Vi känner till fall där personer som barn ställt frågor om döden i samband med en för dem betydelsefull närståendes bortgång, och hur dessa frågor mötts med tystnad från föräldrarnas sida, och hur detta varit ett så pass stort trauma för dem att det gett dem psykiska men som vuxna.

Om det nu till våra barn och ungdomar förmedlas uppfattningen att Gud inte finns eller att om det eventuellt gudomliga eller metafysiska kan vi ingenting veta, så är det lika mycket en värdering, som om det förmedlas uppfattningen att Gud finns. Åsikten att det den allmänna skolan förmedlar livsåskådningsmässigt skulle vara objektivt eller neutralt är således inte sant.

Den enskilda människan skapar inte sig själv som person helt förutsättningslöst i ett tänkt socialt, psykiskt och kulturellt tomrum. I verkligheten sker detta skapande i relationer och i ett i varje läge specifikt kulturellt sammanhang som alltid bär på värderingar. Därav formas vi innan vi kan göra några fria val. När sedan en människa kommer upp i tonåren och i vuxen ålder, och kan börja tänka och reflektera självständigt, då kan hon också välja och ta ställning till de värderingar och synsätt som hon fått sig förmedlat. Men ingen kan välja, acceptera eller förkasta, utan att ha kunskap om det man har att ta ställning till.

Därför bör konfessionella skolor vara tillåtna av minst tre skäl:

1. Föräldrar har rätt, enligt internationella konventioner om mänskliga rättigheter, att ge sina barn fostran i enlighet med sin egen övertygelse.
2. Ingen skola är värderings- och livsåskådningsmässigt objektiv eller neutral.
3. En judisk-kristen livssyn ger en människa instrument att hantera de existentiella frågorna och eventuell existentiell ångest.

RKF strävar efter att de kristna skolorna ska få finnas, för barnens och familjens skull!