Min svärfar är dement. Han bor på ett särskilt boende i ett rum med pentry och stort badrum. Han äter i gemensam matsal, serveras mellis på rummet och resten av dagen ligger han på sin säng eller sitter vid sitt bord och tittar på familjefoton eller ut genom fönstret. Ibland tar han också en tur i korridoren och hamnar då ofta i fel rum och säng. Han har alltid nya glasögon på sig, var hans egna finns vet ingen. De är lika försvunna som hans hörapparat. Han minns inte mycket av sitt förflutna och varje gång han frågar efter sin fru och får veta att hon är död kommer det som en chock för honom. Ibland känner han igen sina barn och barnbarn när de kommer med hans favoritchips och Polly-påsar. Syskonen är svårare att minnas, de ser ju inte alls ut som när de var barn.

När läkaren ringde min man och hans bror för att veta hur de ställer sig till intensivvård om svärfar skulle få ett hjärtstopp bestämde de att det inte skulle förekomma någon intensivvård och flyttning till sjukhus av svärfar. Bröderna sa att han ”ju inte har något riktigt liv längre”. Jag håller absolut inte med. Jo, han ska inte flyttas någonstans och hållas vid liv via respirator. Han ska få dö i frid. Men att svärfar inte skulle ha något liv kan jag absolut inte skriva under på.

Svärfar gör ju exakt det som många av oss som nu återvänder till arbetsplatser och skolor efter sommarens semester eller lov drömmer om: ingenting. Han gör också det som människor mitt i livet går på dyra kurser för att lära sig: lever i nuet. Han varken oroar sig för morgondagen eller grämer sig över det som varit.  Allt är nu i hans tillvaro.  Och när vi tomt stirrar in i kylskåpet hungriga efter en dag på jobbet, totalt urpåsade på idéer om dagens mat, sätter sig svärfar vid dukat bord tre gånger om dagen. 

Han behöver aldrig dammsuga, putsa fönster eller ens bädda sin säng. Hans toalett blir skurad varje dag och änglalik personal ger honom hans mediciner i rätt tid så han slipper sin förföljelsemani och ångest. När vi som klarar oss i eget boende känner oss ensamma har svärfar alltid en kompis i rummet intill och personal som tycker han är en mysig person med sina kramar och den humor som fortfarande kan glimta till. Han bor som på hotell fast mycket bättre. Han, som är så morgontrött, önskade sig säkert denna ro när han stressade till jobbet en av otaliga mörka novembermorgnar. Visst, hans hjärna bryts ner dag för dag, muskelcellerna likaså och ryggen värker efter decennier av felaktig lyftteknik. Men just nu blir det så tydligt vem svärfar är, dessutom trivs han helt tydligt med sitt boende. Svärfar är inte bara sin hjärna, sina minnen och kunskaper, han är mer än så. 

Jag tänker på föreläsningen vi lärare fick ta del av förra året. Den handlade om hälsa och hon som föreläste gav oss en massa tips om hur vi skulle ”lura hjärnan” för att bli så där perfekt vältränade och hälsosamma som dagens samhällsanda föreskriver. Min tanke är då: vem är jag? Anders Hansen som också lär oss om hur hjärnan fungerar brukar uttrycka sig likadant samtidigt som han säger att han inte tror på själens existens. Enligt Hansen är vi bara en massa celler och signalsubstanser som hålls ihop av huden. Då undrar jag: vem är detta jag som ska lura min hjärna till alla hälsosamma val?

Nej, vi är inte summan av våra muskelceller, vår benvävnad, våra synapser och signalsubstanser insvepta i bindväv och hud. En människa är något mer. Om jag inte visste det redan, lär jag mig av att svärfar fortfarande är svärfar.  Fastän hans hjärna snart är nedbruten, och hela hans kropp krympt ihop till en liten knäckebrödsspröd farbrors, har han inte förvandlats till en insekt, Mikael Persbrandt eller Blondie Krikelin. Han är fortfarande svärfar Kalle som nu lever livet som så många drömmer om att få leva det när sommarlovet just tagit slut.

Alma-Lena Andersson