Sverige och den svenska monarkin har passerat en historisk milstolpe denna höst. Aldrig tidigare har det hänt i vårt land att en svensk kung och regent, som nu Carl XVI Gustaf, firat ett halvt sekel, 50 år, som vårt lands statschef.

De som tidigare kommit närmast handlar om vår nuvarande kungs farfars far Gustav V med sina 43 år på tronen under perioden 1907-1950 samt kung Magnus Erikssons 44 år på 1300-talet, den senare formellt sett regent redan som litet barn.  

De imponerande 50 åren på tronen har uppmärksammats på olika sätt, främst i form av eriksgator, numera kallade länsbesök, till var och en av rikets 21 residensstäder med respektive landshövding som värd eller värdinna.

För egen del fick jag uppleva detta på plats i 1700-talsresidenset på Åsgatan i Falun dit ganska nyligen tillträdda landshövdingen Helena Höij – med rötter i kyrkligt och kristdemokratiskt politiskt engagemang, däribland som vice talman i riksdagen – hade inbjudit Dalarnas 15 kommuners olika ordföranden i det av folket direktvalda kommunfullmäktige. Med andra ord hade den nya dalahövdingen valt att ge företräde till den roll som motsvarar riksdagens talman fast alltså på den politiska nivå som ligger medborgarna närmast, nämligen kommunen.

Uppslutningen var mangrann, högtid låg i luften och vid själva hälsningsceremonin med kungaparet lästes namnet på respektive kommunfullmäktigeordförande upp innan var och en gick in i ett särskilt rum. Kutymen säger att det är kungaparet som tilltalar. Drottning Silvia valde att säga ”god dag” till var och en, medan kung Carl Gustaf, med fast blick, hälsade på var och en under tystnad.

Middagen, en komponerad särskild landskapsrätt för Dalarna, avnjöts under trevligt sorl och goda samtal bland de närmare 40-talet gästerna. Landshövding Höij höll högtidstalet till den jubilerande kungen, som själv tog till orda – utan skriftligt manus – genom att tacka för att vad Dalarna står för och har betytt för honom och drottningen och för Sverige.

Jag tänkte då att i denna avspända och trygga miljö, där på residenset i den fyrfaldiga VM-skidorten och världsarvsstaden Falun med sin enorma historiska koppargruva, långt från media och tv-kameror, kom den genuina personligheten fram hos Sveriges konung och statschef sedan 1973: uppsluppen, spontan, social, tillfreds, förnöjsam, glad, tacksam.

Så blev i hög grad också andan och stämningen i hela firandet i Falun – med hästdragen kortege och där landshövdingen och kungen, var för sig, talade till tusentals dalkarlar och kullor på ett fullproppat Stora torget intill den mäktiga Falu Kristine kyrka.

Samma prägel fick, förmedlat till oss ute i landet via SVT:s förnämliga och positiva tv-sändningar, den särskilda jubileumshelgen i Stockholm fredag-lördag 15-16 september. Inledningen slog också an tonen. Festdagarna kring vår konungs 50 år på tronen hade på Carl XVI Gustafs eget önskemål sin början i en särskild tacksägelsegudstjänst, Te Deum, firad i Slottskyrkan.

Det förtjänar att lyftas fram vad som sades i predikan av överhovpredikanten, den glade och fromme biskopen i Strängnäs Johan Dalman, nämligen om kungens noggrannhet, omsorg och uthållighet i de till synes små dagliga plikterna, kanske lätt förbisedda – allt syftande till att hålla samman vårt land, rike och folk.

Vad har då allt detta med kungajubiléet att göra med den svenska skolan, dess värdegrund och kristna arv?

Jo, väldigt mycket – då det handlar om allas vårt behov av, redan från barnsben, att få uppleva andäktighet och högtid, uttrycka tacksamhet och glädje till Gud och medmänniskor, värdet av att visa respekt, stärka sammanhållning, pliktkänsla och traditionsmedvetenhet, allt förankrat i bön och i en kristen grundsyn.

Med andra ord allt det som vårt samtida Sverige – plågat av våld, respektlöshet, eroderad moral, försvagad sammanhållning och tilltagande gudlöshet – är i så akut behov av, inklusive den svenska skolan.

En motbild, en ack så viktig sådan, sattes av vår kung och vårt kungapar.

Lennart Sacrédeus
Kommunfullmäktiges ordförande i Mora

Foto: Clément Morin / Kungliga hovstaterna