Hösten är här, det är bara att konstatera. Kvällarna blir mörkare och svalare för var dag och trädkronornas nyanser börjar sakta men säkert skifta i färg. Jag är en riktig vår- och sommarmänniska och tycker alltid att det är lite jobbigt när den tiden plötsligt ligger bakom oss. Samtidigt är ju den tidiga hösten ofta väldigt härlig, när luften är sådär krispigt klar och naturen är färgglad från topp till tå. Lite egendomligt är det väl dock, att när hela samhället på nytt snurrar igång, just då känns det som att ett speciellt lugn lägger sej över såväl människor som natur. Samtidigt upplever jag en viss förväntan såhär års. Kanske syns den som tydligast på de färskaste skolbarnen som om mornarna traskar till sin nya vardag med steg fyllda av nyfikenhet, stolthet och ibland kanske lite skräckblandad förtjusning.

I sommar har jag funderat över det där med förväntan. För några månader sen var löpsedlarna fulla med varningar inför den väntande rekordvarma sommaren 2023. Jag såg då framför mej en tid fylld av bad och sena sommarkvällar med sällskapsspel och oavbrutna samtal. Istället hade jag sex veckors semester med regn så gott som varje dag. Inte en enda gång badade jag i sjön där jag som barn dagligen plaskade runt, och de tunna kläderna låg orörda i garderoben. På sociala medier uttryckte människor till höger och vänster missnöje med den svenska väderleken, en hel del drog spontant iväg till varmare länder. Kvar satt jag och funderade över mina egna känslor, det här var ju faktiskt inte riktigt vad jag föreställt mej. Men jag kunde inte förmå mej att vara besviken. Jag fick betalt för att spendera många dagar tillsammans med mina nära och kära, bara det är ett drömscenario för många människor på vår jord. Dessutom var vi friska och välmående, vilket är ännu mindre självklart. Vatten fanns det också gott om, och vi behövde inte fly från vare sig krig eller skogsbränder. Som så ofta i livet blev saker inte som jag tänkt och planerat, men ju mer jag funderade på saken, desto fler anledningar till tacksamhet uppenbarades.

Årets semesteröverraskning mynnade ut i frågan vad vi egentligen kan förvänta oss i och av livet. Det är så lätt hänt att ta det som i själva verket är gåvor för givet, som så basala saker som mat på bordet och tak över huvudet. Men kan vi förvänta oss det? Nej, faktiskt inte. Det enda vi faktiskt kan förvänta oss är att Gud vill vara vår bästa vän och bära oss genom allt vad livet här på jorden bjuder på. Ändå så är det lätt att dras med i hur vår tidsanda framställer så kallade rättigheter och glömma bort att ha perspektiv på livet och dess innehåll. Kanske har vi kristna ett extra ansvar att för vår omgivning visa på att självaste livet är en gåva, och samtidigt träna oss i tacksamhet över vad det rymmer? Jag tror att de flesta av oss med lite träning kan bli bättre på att uppmärksamma allt vi faktiskt har att vara tacksamma över, också när livet är tufft. Det är i varje fall en utmaning som jag själv gärna vill anta och växa i, kanske du också?

En av mina favoritsånger handlar om just livet som gåva utan självklarheter. Den heter “Det är inte förgäves” och är skriven av Martina Möllås, lyssna gärna på den! Bland annat sjunger hon såhär:

På den här sidan livet kan vi inget ta för givet, bara ett: Det finns en hand att hålla i, det finns en famn att falla i, det finns ett namn att ropa i dödsskuggans dal. Det finns en kärlek utan gräns, någon som vet hur stegen känns …

Oavsett hur din situation för närvarande ser ut så kan du förvänta dej att Gud vill dela din vardag, dina glädjeämnen och dina bekymmer och sorger. Inför hösten och vintern kan vi förvänta oss möten med den levande Guden, det är den bästa förväntan av alla och det är något att vara oändligt tacksam för!

Hanna 

På Spotify kan du lyssna på sången “Det är inte förgäves” av Martina Möllås: