Som lärare stöter man ständigt på de stora existentiella frågorna: Tror du på Gud? Vad händer efter döden? Vad kommer på provet?

Den första och sista frågan är lätta att svara på: Ja. Sidorna 286-295, 324f och 348f. Men där emellan blir även jag svävande. ”Jag tror vi får vila ut”, svarar jag. Och menar det. Efter lektionen kommer jag till kollegan som funderar på döden och känner avund för den trygghet hon tycker sig se hos oss kristna. ”Ja du kommer ju från Kiruna och alla är ju troende där. Det måste vara lättare att dö då.” Det kanske det är. Och innan döden kanske man är sjuk, även då lindrar både tron och vår vård som har sin rot i den kristna kulturen. Ibland misslyckas vården totalt och skadar mer än hjälper, men den är för alla och är nästan helt gratis.

Både elever och lärarkollegor är alltså just nu uppbragta av tidens oro och dödens oberäknelighet. Patrik Hagman adresserade den oron jag ser på jobbet i en artikel i DN: “Vad händer med själen när världen är i kris?”. Där hänvisar han, förutom till de kristna svaren, också till filosofen och sociologen Hartmut Rosas tankar om resonans. Alltså att vi längtar efter samklang med vår omgivning, medmänniskor, djur och natur. Jag tänker att den samklangen är vad Gud längtar efter med oss. Jag tror också att vi människor känner igen resonans med Gud när vi upplever den med naturen och varandra. Ja, egentligen är det innerst inne ett gudsmöte vi saknar när resonansen uteblir. När stress och en aldrig uppbromsande acceleration gör livet obegripligt för oss är det innerst Guds frid och resonans vi söker. Hos Jesus får vi vila ut även före döden.

Ibland blir hastigheten så hög att vi kollapsar. Kroppen bromsar när inget annat gör det och då kan vi få hjälp av vården, om vi bor i Sverige vill säga. Än så länge nästan gratis och tillgänglig i olika grad men ändå överallt i landet. Detta förvånade en man på besök från Indien som träffade Tove Folkesson vilket hon berättade om i Sveriges radio, Tankar för dagen, 24 augusti. När han såg hur vården fungerar i Sverige utbrast han: ”Sverige måste vara världens andligaste land eftersom ni har fri sjukvård för alla.” Jag vill tillägga: och en läroplan som klart uttalar judisk-kristen värdegrund. 

Skräcken för döden och den nedbrytande sjukdomen oroar ändå, trots vår fina vård och skola. Rädsla för terrorattentat och barnens säkerhet ligger långt borta där jag bor men plötsligt slog döden till här på ett ytterst påtagligt sätt. En ung man mördades i skolans omedelbara närhet. I ett litet samhälle har alla kopplingar till de inblandade: syskon, barn, släkt, vänner, klasskompisar. Döden och livet är ju alltid nära men det behövs påminnelser om vår dödlighet för att vi ska se allvaret. Speciellt unga människor känner sig odödliga och när en nästan jämnårig dör på ett våldsamt sätt, helt nära skolan, väcks förstås frågor. 

På samma sätt väcks frågorna av sjukdomar och inte minst den pandemi som ännu lever i minnet hos eleverna. Den amerikanske historikern Timothy Snyder skrev i svallvågorna av covid-krisen efter sin egen allvarliga sjukdom, felbehandlad i det USA-nska genomkommersialiserade sjukvårdssystemet, boken “Frihet och solidaritet – om hälsa som en mänsklig rättighet“ där han pläderar för att de som skrev konstitutionen i USA borde ha räknat upp rätten till hälsa och vård tillsammans med övriga rättigheter. Som kristen kan jag bara hålla med. Boken recenserades förtjänstfullt av Läkartidningen där recensenten också delar med sig av egna erfarenheter från den lyxvård som kan erbjudas den med god ekonomi och heltäckande försäkring medan fattiga helt enkelt inte får någon vård alls i USA. 

Kristendomens USP är ju att alla har lika värde och det inbegriper rätten till lika vård. Just nu förekommer många kristna libaneser i mina sociala medier. De berättar om en kristen demokrati, Mellanösterns Paris, som förstörts av islamistiskt våld. De berättar om ett utbildningssystem öppet för både flickor och pojkar ”eftersom vi är kristna ser vi utbildning för alla som viktigt.” Även sjukvården fungerade väl på grund av det kristna arvet.

Libaneser är stolta över detta kristna arv medan vi i Sverige bara tar det för givet, eller skäms lite för det. Och det är ju också sant, det är oss givet. Givet av Guds nåd och många kristnas kamp genom tiderna. På skolan brottas vi med de existentiella frågorna just därför att vi är ett kristet land som låter alla barn gå i skolan oavsett kön och föräldrarnas ekonomi eller ursprung. Låt oss lära oss av kristna libaneser att vara stolta över detta, men också värna vårt arv gentemot alla de krafter som just nu tycks vilja beröva oss denna skatt och skapa ekonomiska, och andra klyftor, i landet som enligt den indiska mannen är ”världens andligaste land”.

Alma-Karin Andersson